trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Tankeläsare

Publicerad 2017-07-22 16:08:21 i Allmänt,

Kvinnan som kunde prata med hundar.

 

Ja, det kan stämma på mig. Har haft hund i nästan hela mitt liv och därav lärt mig förstå och konversera med dem. Även om konversationen är rätt ensidig. Jag konverserar och de tänker. Jag läser tankar.

 

Till exempel när vi är ute på promenad.

 

Jag säger: ”Men kom nu hundskruttar, ni kan inte stå och lukta på varje fläck!”

Hundarna: (Förvånade ögonkast) ”Det kan vi väl visst det! Varför inte?”

Jag säger: ”Vi kommer ju aldrig framåt, om ni ska lukta överallt!”

Hundarna: (Himlar med ögonen) ”Fattar inte du att vi har undersökningsplikt? Vi måste kolla av allt som luktar.”

 

Eller

 

Jag säger: ”Hörni bushundar, ni får inte äta sånt som ligger i buskarna.”

Hundarna: (Ser oskyldiga ut på ögonen) ”Klart vi får. Det är ju nån som har lagt ut mat till oss!”

Jag säger: ”Om det är nån som har lagt ut något, så är det köttbullar preparerade med råttgift. Alltså oätliga!”

Hundarna: (Anklagande ögonkast) ”Om du gav oss mat, så vi slapp vara utsvultna jämt, skulle vi inte behöva äta sånt som vi hittar ute!”

 

När man som jag har förlorat jobbet, så är det just sån här småkonversation man saknar mest. Att få ett tack för att man tog reda på någons nycklar. Att få säga till någon att den har en fin tröja. Att prata om gårdagens TV-program. Att gnälla över att några lämnat odiskade kaffekoppar i lunchrummet. Att få säga till någon att det där gjorde vi bra. Att tillsammans himla med ögonen när chefen skickar knasiga mail. Att trösta den som är ledsen. Att bli tröstad när man själv är ledsen. Att bli erbjuden halstabletter när man hostar.

 

Allt det där som man tar för självklart när man har ett arbete. Allt det där går förlorat i samma stund man mister jobbet.

 

Inte ens konversationen med hundarna kan ersätta den ordväxlingen och gemenskapen.

 

 

Tack så mycket!

Publicerad 2017-07-19 09:39:54 i Allmänt,

Jag vill tacka för alla gratulationer igår på min födelsedag!

Dagen inleddes med mitt sedvanliga tal till nationen. Ämnen jag tog upp var bland annat integrationen, de låga pensionerna och sopgubbars löner. Jag kan inte riktigt se att sopgubbelönen är för hög, utan det är istället många övriga yrkesgrupper som har alldeles för låg lön.
Min publik, som bestod av hundarna Lazze och Kezzi, var mycket uppmärksamma i början, men de övergick snart till att kasta längtansfulla blickar mot matskålarna, där förtäring väntade.

Efter talet genomförde hundarna och jag en långsam kortege genom staden. Vi gjorde många stopp, där vi noggrant undersökte diverse buskage.
På mig hade jag en svenskdesignad klänning av märket "Indiska". Inköpt för kanske 10 år sedan. Mycket god kvalitet alltså!

Efter kortegen var det dags för stipendieutdelning. Årets Ingerstipendium tilldelades gårdagens Sommarvärd, läkaren Johan von Schreeb. Skaparen av Sverigesektionen av "Läkare utan gränser". En doktor som ena stunden arbetar i krigs- och katastrofhärdar, för att i nästa stund arbeta med andra slags katastrofhärdar, som bröstcancerläkare i Sverige.
I sitt tal uppgav Johan att han inte är någon modig människa. Om han inte är modig, så vet jag inte vad mod är. 

Under dagen inkom gratulationer via länk från Upplandskusten, där barnbarnen tillfälligt befinner sig. I sina hyllningstal uppvisade de två egenhändigt gjorda konstverk av blålera, ett hjärta och en boll. 

På kvällen var det så dags för galamiddag med son och sonhustru i den förnäma hamnrestaurangen. Bland annat intogs både musslor och räkor.

Kvällen avslutades ståndsmässigt med ännu ett mord i Midsomer. 

Födelsedagsbarnet kunde därefter intaga sängläge, mycket nöjd och belåten.

Kampen

Publicerad 2017-07-09 19:23:34 i Allmänt,

För de som är hemma i jobbsökarbranschen, kommer kanske ett nej på sökt anställning inte som någon chock.
De ba´ "surpris, surpris arbetsgivaren, när ni upptäcker att ni valde fel person!". "Och vem vill vara anställd av en arbetsgivare med så dåligt omdöme, som ratar den bäste?"
 
Så tänker de nog. Så tänker inte jag. I mina tankebanor rör sig andra tankar. Inte mycket surpris där, utan mer en bekräftelse på hur värdelös jag är. Som får nej.
 
Häromdagen träffade jag en före detta kollega. "Det här är ju inte klokt!", uttalade hen med ett bestämt tonfall. "Här går vi på knäna och du går arbetslös. Du skulle kunna göra massor med arbetsuppgifter på jobbet."
 
Nu var det ju dock så att arbetsgivaren tyckte att mina 36 år som sjuksköterska var i ynkligaste laget. Det fanns liksom inget jobb jag kunde utföra längre. För att jag hade fått ledkomplikationer av cancerbehandlingen.
 
Så jag ba` "Wihoo, nej jag är ju i jobbsökarbranschen, mellan två jobb liksom!".
 
Imorgon är det återbesök på Arbetsförmedlingen. Då ska jag redogöra för vad som hänt sen sist.
 
Och vet ni, jag tycker att det här är förnedring. På hög nivå! Jag har genomgått en dödlig sjukdom, som jag fortfarande inte har återhämtat mig ifrån. Jag har fått komplikationer som är kroniska. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, förutom åren när jag utbildade mig.
 
Sen har man då i Svea Rikes land, rätt att ge en person sparken på grund av hälsoskäl och slänga ut den personen i en tillvaro av kamp, kamp och åter kamp. 
 
Surpris!
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela