trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Konsert, värme och värk

Publicerad 2017-05-24 19:57:58 i Allmänt,

I lördags genomförde vi så den stora konserten. Förutom vår kör med Caroline af Ugglas i spetsen, så medverkade Oscar Zia, Lisa Nilsson, Gatans röster och Rickard Söderberg. Jag tror att det blev en stor succé.
Alla intäkterna, mer än 600 000 kr gick direkt till organistaionen "Ny gemenskap", som arbetar för att förbättra livet för hemlösa och utslagna.
 
Särskilt roligt var det att sjunga med Gatans röster, från TV-programmet Gatans kör och Rickard Söderberg. Förutom en fantastisk röst, verkar han vara en genomsympatisk människa, som alla älskar. 
 
Annars är det jobbigt med ledvärken nu. Värmen påverkar negativt, jag som alltid gillat värmen tidigare. Nu blir jag svullen och får ännu mer värk av värmen.
 
Om jag tar de starka narkotikaklassade värktabletterna, går jag som en sömngångarzombie, som till råga på allt fortfarande känner av värken.
 
Tar jag svagare tabletterna går jag ändå som en sömngångarzombie, eftersom jag inte sover så bra på nätterna då och har hemskt ont. 
 
Doktorn från smärtkliniken ringde igår, men det som han erbjuder är de starka tabletterna och de vill jag inte ha.
 
Jag hörde på en radiodokumentär häromdagen, som handlade om en kvinna med knäskada som blev totalt beroende av de starka tabletterna. Hon gick från läkare till läkare och fick hela tiden nya recept utskrivna.
Smärta är uppenbarligen extremt svårbehandlat, men jag tycker att något alternativ till de beroendeframkallande tabletterna borde tas fram.
 
Något nytt på jobbfronten är det inte. I fredags skulle jag ha gått till en specialhandläggare på arbetsförmedlingen, men fick ett meddelande på morgonen att han var sjuk och att de skulle höra av sig när han blev frisk igen.
 
Jag kollar noga igenom platsbanken varje dag, både lediga jobb här i stan och i grannstäderna. En ansökan har jag skickat in, men inte fått något svar än. 
Det är inte så att det kryllar av jobb för människor i min sits. Jag har både ålder, sjukdomar och funktionshinder emot mig.
 
Jag blir så trött, så trött på allt det här.
 
 
Man tror inte att man ska kunna få sparken på grund av sjukdom, men både jag och många andra har fått känna på att det verkligen går. Värdelösa, är väl det minsta man kan säga om oss drabbade. 
Undrar om arbetsgivare, som utsätter sina anställda för den här behandlingen känner sig nöjda?
 
Imorgon ska jag till barnbarnen på 4-årskalas! De är ljus i den mörka tillvaron!
 
 

Omslag i luften

Publicerad 2017-05-17 19:37:39 i Allmänt,

Hastiga väderomslag, som vi bjuds på nästan varje dag, är inget vare sig för Kezzi eller mig. Våra leder tar lite stryk av det och vi linkar fram värre än vanligt emellanåt. Ibland tvärstannar Kezzi och bara blänger på mig. Jag vet vad han vill säga, "jag går inte en meter till". Hur jag kan veta det? Jo, jag vill själv säga så ibland ...
Men att vara i rörelse ska ju vara bra för oss med artros, så vi tragglar oss vidare på våra promenader.
 
Något som jag också tragglar med är jobbsökeri. Bland annat tog jag kontakt med ett företag häromdagen och fick komma dit på intervju. Det var inte så att de sökte personal, utan jag erbjöd mina tjänster. Personen jag pratade med tyckte att det var märkligt att min tidigare arbetsgivare inte lät mig jobba kvar.
 
 
Det där är något som känns knepigt för mig. För det låter så helt orimligt att man blir uppsagd från kommunen, där man arbetat i många år, på grund av att man inte kan omplaceras efter genomgången sjukdom med kvarstående funktionsnedsättning.
 
Att i det läget förklara vem jag är och vilka arbetsuppgifter jag inte kan utföra, känns väldigt jobbigt. Rent av deprimerande. 
 
Jag vet att jag är negativ, men det negativa är en reaktion på allt jag varit med om och blivit utsatt för. Min ork för allting är kraftigt reducerad. 
 
Jag har bokat en tid på onkologimottagningen för att diskutera medicineringen. Jag vet inte om jag orkar fortsätta med den här anticancermedicinen, som ger så mycket biverkningar. En effekt av den medicinen är att jag måste äta mycket smärtstillande. Tabletter som jag blir så trött av.
 
Och trött kan man inte vara när man ska vara en aktiv arbetssökande. 
 
 
 
 
 
 

Olika trauman

Publicerad 2017-05-11 13:41:01 i Allmänt,

I mitt arbete genom åren, har jag upplevt några riktigt traumatiska ögonblick. Som när jag för 20 år sedan arbetade som nattsköterska och tillfälligt var ensam inne på kontoret på natten. En fullständigt galen människa bryter sig in och jag blir övertygad om att min sista stund är kommen. Påståendet att ens liv passerar i revy, när man tror att man ska dö, stämmer. Jag såg för mitt inre hela mitt liv, speciellt långa uppehåll gjordes vid bilderna av mina barn, som var ganska små då.
Efter en, som jag tyckte, evighet kom äntligen polisen och jag togs om hand på ett proffsigt sätt. Även min arbetsgivare, kommunen, tog hand om mig proffsigt och framför allt empatiskt.
 
När jag nu hos samma arbetsgivare blivit uppsagd och utsparkad efter min svåra sjukdom, finns inget av detta omhändertagande kvar. Nu har bara ett empatilöst och avståndstagande sätt visats mig.
 
Jag är så rädd att jag ska fastna i ett negativt tankesätt. Efter inbrottet fick jag panikångest några gånger, men då fanns professionell samtalshjälp att få via arbetsgivaren.
Det där inbrottet dyker fortfarande upp i mina tankar några gånger i månaden. Hur länge ska den här obearbetade chocken efter uppsägningen finnas kvar?
 
På Arbetsförmedlingen möttes jag dock av både empati och kunnighet. Och stor förvåning. Över att en kommunal arbetsgivare så lättvindigt släpper en person med så lång erfarenhet och kompetens. 
 
Nu söker jag jobb. Har skickat in några ansökningar. Helst skulle jag vilja arbeta med människor som är utsatta och har det svårt, men i dagsläget får jag vara glad åt vad som helst. 
Oron för framtiden är stor hos mig. Ska jag ha råd att bo kvar? Om inte, var ska jag då bo? Kommer jag kunna ha min bil kvar? Om inte, tror jag att det blir svårt att gå kvar i kören.
 
Håller på och lägger in annonser på olika köp/säljsidor. Säljer saker som jag inte använder, men som kanske kan glädja någon annan och samtidigt ge mig några kronor.
 
För mig är den här ekonomiska oron oerhört tärande. Det är några år för tidigt för att ta ut pension, skulle jag göra det blir ekonomin extremt ansträngande.
 
Om jag går 10 år bakåt i tiden, kunde jag aldrig tro att detta skulle hända mig. Bli ensamstående. Få dödlig sjukdom med påfrestande och mycket långvarig behandling. Komplikationer av behandlingen. Få sparken från jobbet. En ständig oro för ekonomin.
 
Det sägs att det är de starkaste som utsätts för de svåraste utmaningarna. Nu vill jag bara meddela att jag inte längre tillhör de starkaste. Tvärtom. Känner mig lika skör som en lövtunn glasskiva.
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela