trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Tidspessimist

Publicerad 2017-11-09 17:59:02 i Allmänt,

Jag är en klar tidspessimist. Tror alltid att själva transporten kommer att ta längre tid, än vad det verkligen gör, vilket innebär att jag är ute i god tid. Då får man ta sig en promenad och försöka fördriva en stund. På en dylik promenad häromdagen träffade jag på grisarna på bilderna här nedan. De föreföll snälla och trevliga.
 
Sen hade jag ett ärende till ett hus intill. Där skulle jag ta mig till våning 3,5! Det kändes lite som ett skämt och jag väntade mig nästan att Harry Potter skulle dyka upp. Men i hissen fanns det både våning 3,5 och våning 4,5. Ingen Harry syntes till.
 
Jag skulle titta på ett arbete där, men dessvärre var det ett arbete som jag direkt kände att jag skulle få svårt att klara av. Dels var det beläget i grannstaden Uppsala, dels var det obekväma arbetstider, dag, kväll och varannan helg. Kvällspassen sträckte sig ända till kl. 22. Vilket är tack- och godnattid för mig. 
 
Alternativet var nattjänstgöring. Nu är det ju så att jag är ensamstående med hund, vilket innebär att hunden dessvärre inte klarar sig själv på kvällar, nätter och varannan helg. Jobbar man natt, måste man också sova dagen efter, vilket även det är svårt att hitta en lösning på om det gäller helgnätter.
 
Att pendla känns också övermäktigt. Jag orkade ju inte ens fortsätta i kören denna termin, eftersom jag tyckte att det var för jobbigt att åka till Uppsala en kväll i veckan.
 
Nej, det jobbet blir det inget av med.
 
Det är ju så här att har man, som jag, jobbat som sjuksköterska i många år, har man redan gjort hundåren. Åren med obekväma arbetstider. Det är inget man längtar efter att börja om med.
Definitivt inte i en annan stad. 
 
Jag är för gammal. Min hjärna är för trött. Den har utkämpat ett krig mot cellgifter och nu vill den ha lugn och ro. Inte ständigt utkämpa nya krig.
Jag hade kunnat klara av de arbetsuppgifter som jag hade innan jag blev sjuk, men de togs ifrån mig under sjukdomen och det fanns inget intresse av att ge mig liknande uppgifter.
 
Jag har ont i samtliga leder 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Hjärnan är trött och sliten. 
Jag orkar inte kriga längre.
 
På bilden längst ner finns en bok som jag fått tips om. Jag ska försöka läsa den. Jag har i alla tider läst mycket, men efter sjukdomen har det varit svårt att komma igång med läsning. Jag har i alla fall börjat lyssna på böcker, vilket jag är jätteglad över. 
 
Sen jobbar jag med ett projekt om tiden i "cancerbaksmällan", vilket jag tror mycket på och hoppas att det ska bli bra och gå att genomföra.
 
Så helt stiltje är det inte i hjärnkontoret!
 
 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 

Gjord av pengar

Publicerad 2017-11-03 17:44:59 i Allmänt,

Gjord av pengar är jag inte. Skulle dock behöva vara det nu och ett tag framöver. Några år till sådär, tills jag kan börja ta ut pensionen. Även om pensionärslivet inte är någon dans på rosor, så är arbetslöshetslivet definitivt ingen rosdans.
 
Det är mycket utgifter nu. Nya glasögon häromdagen. Igår hade jag bilen inlämnad för rengöring. Någon gång per år måste jag lämna in den, eftersom mina händer är så taffliga. Har svårt att få bilen ren.
Idag var den på besiktning. Inget gratisnöje precis, men den blev klart godkänd och fick en stämpel i pannan.
Nästa vecka ska den in på service och sen är det dags för vinterdäcken.
Sen hoppas jag att den ska hålla sig på mattan och inte kosta så mycket på ett tag.
 
Jag lyssnade på en podd häromdagen. Avsnitt 2 "Jag tänker på det hela tiden", av podden "En podd om cancer". Den innehöll en lång intervju med journalisten Lotta Gray, som drabbades av cancer för några år sedan. Det var så befriande att höra henne prata.
Jag kan ibland få för mig att jag har blivit tokig. Som tänker alla de här bisarra tankarna om livet, döden och kroppseländet. Kroppen som på något sett bara motarbetar mig hela tiden. Liksom livet gör det. Lotta sa att hon blivit så bitter efter sjukdomen. Där ser man, tänkte jag, inte bara jag som blivit en bitter ragata.
Sen sa hon också att hon inte tänkte så mycket på döden längre. Direkt när hon blev sjuk tänkte hon på döden 260 gånger om dagen. Nu tänkte hon endast 220 gånger om dagen.
 
På tal om döden kan jag rekommendera Christine Meltzers TV-serie om just döden. Christine fick bröstcancer för några år sedan och vi får följa henne genom behandlingar och sjukhusvistelser, samt försök att i dagsläget bearbeta skräcken för döden.
 
Jag är inte rädd för att dö, mera rädd för vad livet ska ställa med nästa gång. Man kan tycka att det vore nog att först få cancer och sen få sparken, men som den bittra skatan jag är, så känner jag att det inte finns några garantier. 
Att få sparken knäckte och sänkte mig totalt och jag tänker på det ungefär lika många gånger som jag tänker på döden.
 
På min bild längst ner i det här inlägget, finns en liten varelse som ibland kan få mina tankar att slå in på andra banor. Det är en av de två mandarinänderna som finns i hamnen. De är så fantastiskt vackra och praktfulla. 
Naturen ger så mycket. Jag är glad att jag har förmågan att ta det till mig.
 
 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 

Klarsynt

Publicerad 2017-10-31 12:39:35 i Allmänt,

Igår fick jag mina nya glasögon. Eller fick och fick. Kostnaden grävde ett djupt hål i både plånbok och bankbok. Men vad ska man göra? Se måste man ju.
 
Både optikern och ögonläkaren hade varnat mig för att det kan bli besvärligt, då bara det ena ögat är opererat. Där är det insatt en lins med styrka och skillnaden mellan glasen är oerhört stor. Hjärnan kan liksom "go bananas" med sådana glasögon. 
Jag måste dock säga att det har fungerat jättebra. Visst ser jag lite vingligt och vimmelkantigt, men det är inte alls så att det stör. I det opererade ögat har jag en fantastisk synskärpa nu, med de nya glasögonen. Får se om jag tar mod till mig någon gång och opererar även det andra ögat.
 
Jag skriver och läser mycket inför ett projekt jag håller på med, så bättre synskärpa är verkligen välkommet. Jag har alltid tyckt om att skriva och är för tillfället inne i en skrivarperiod. Har så mycket inom mig, som jag skulle vilja ha ut skrivvägen. Tyvärr kom det en rastlöshet till mig i samband att jag blev sjuk för två år sedan, som gjort att jag har haft det svårt att hålla på med något alltför långa stunder. 
Nu har jag en förhoppning om att rastlösheten ska vara i avtågande.
 
På jobbfronten är det inget nytt. Skickar in ansökningar då och då, men har inte längre något hopp om att ens få ett svar.
 
Hopp om så mycket har jag inte längre. 
Tar en dag i taget. Det kan i och för sig vara en rätt behaglig strategi. Man vet ju inte vad morgondagen för med sig, så varför oroa sig i förväg. 
 
 
 
 
(null)
 
(null)
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela