trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Höger och vänster

Publicerad 2018-01-29 19:20:18 i Allmänt,

Den senaste tiden har jag haft mer ont i lederna. Det är väderomslag stup i kvarten och det påverkar mina leder. Särskilt höger höft och vänster fot, har varit ansatta av värk. Jag haltar lite åt olika håll på grund av det. Ungefär som jag står politiskt. Tar intryck av både höger och vänster, men håller mig mest någonstans i mitten och i det läget tar jag mig friheten att tycka att det som är bäst för den enskilde, också är det man bör kämpa för. Vi får inte glömma individen. Det är många som har det svårt i vårt samhälle idag, många som behöver stöd.
 
Även Kezzi haltar lite åt olika håll. Imorgon ska vi besöka veterinären och se vad de kan ha för teori om hans haltande och ibland ovilja att gå några längre promenader. Tidigare har de bedömt det som artros. Jag tror inte att han sympatihaltar med matte.
Jag kan ibland se på hundkamraten Lazze att han tycker att Kezzi och jag är konstiga figurer som inte har bråttom. Själv kan Lazze ha det rysligt bråttom fram till vissa buskar och stenar. 
 
För några dagar sedan besökte jag släktingar och fick låna lite material om släktforskning. Jag hoppas kunna gå en kurs i släktforskning så småningom. 
 
När det gäller arbete så har det inte hänt något nytt. Men jag kan känna att jag inte är någon favorit när det gäller arbetssökande. Särskilt när en arbetsgivare frågar varför jag inte har arbetat på några år och jag berättar att jag varit sjukskriven på grund av cancer och att jag blev av med min tjänst för att arbetsgivaren inte ansåg sig ha någon enda syssla i kommunen som jag skulle klara av. 
Sen brukar de stirra misstänksamt på min svullna och bandagerade arm. Det är inte så att de jublar och applåderar åt mig.
 
På bilden nedanför ser man den tjusiga mandarinanden som finns i ån. På nedersta bilden poserar den tjusiga hunden Kezzi tillsammans med två kompisar som tar det ungefär lika lugnt som han gör. 
I området runt hamnen och ån tar vi de flesta promenader. 
 
Morgondagens veterinärbesök kommer att gräva ett djupt hål i plånboken. Jag hoppas att det inte krävs några allt för avancerade behandlingsmetoder.
Ska jag, som jag funderar på, börja ta ut vanlig pension så gäller det verkligen att hålla i slantarna. 12 000 kr i månaden före skatt, leder inte till något liv i sus och dus. Jag måste också sälja min bil, vilket svider i själen.
 
Har kollat lite på hyreslägenheter, men det är verkligen inte billigt att hyra en lägenhet. En trea i ett nybyggt område kostar 10 749 kr/månad exkl. varmvatten och el. 
 
Många säger till mig att "det ordnar sig nog" och ju fler gånger jag får höra dylika uttryck desto mer irriterad blir jag. De senaste årens alla negativa händelser har satt djupa spår och sår i min själ. 
 
Det är tufft. Undrar hur många gånger jag ska sättas på prov egentligen?
 
 
(null)
 
(null)
 
 
 
 

Släktforskning

Publicerad 2018-01-19 19:06:57 i Allmänt,

Har man inget jobb, kan man ju alltid ägna sig åt släktforskning. Att det är en brokig släkt, både på min mammas och min pappas sida har jag alltid förstått. Men däremot har jag inte riktigt förstått hur allting hänger ihop. 
 
Några personer, från bådas sida, har genom åren hörts av och berättat att vi är släkt. Periodvis har jag blivit väldigt intresserad och försökt gräva fram vad det hela handlar om. Just nu är det en sådan period. Kanske det också är så när man blir äldre, att man vill veta hur de där släktträden egentligen ser ut. 
 
Det finns bra släktforskningssidor på internet, men nackdelen är att man bara kommer en liten bit, sen kostar det en ganska stor slant. I dagsläget, när allt är så ovisst med ekonomin, kan jag inte avvara pengar till det, utan jag får försöka luska på andra sätt. 
 
Idag luskade jag mest i källarförrådet. Där finns det mycket vill jag lova. Bland annat fotot på mig i dopklänning, med mina föräldrar. Sen hittade jag ett foto som jag hade glömt bort att jag hade. Det visar min mammas mor med föräldrar och syskon. 
Min mamma växte upp hos släktingar och just nu försöker jag rota lite i hennes familjeträd. Vilka biologiska släktingar finns det egentligen? Vilka lever? 
 
På jobbfronten händer det inte så mycket. Jag ska på en intervju nästa vecka. Att jag inte är en sådan som man slåss om på arbetsmarknaden har jag förstått. Ålder och min sjukdom sätter käppar i hjulet. 
 
Ibland tänker jag att det enklaste är att ta ut vanlig pension och sälja lägenhet och bil. För pensionen blir extremt låg. Tyvärr är hyrorna på hyreslägenheter höga och jag har ett krav, det måste finnas hiss. Flyttar jag nu måste jag kunna bo kvar när min artros blir sämre. 
 
Att sälja bilen känns också väldigt trist. Jag har haft en förhoppning om att kunna börja på kören i Uppsala igen och då måste jag ha en bil. Att åka kommunalt tar för lång tid, särskilt att ta sig hem sent på kvällen. 
Sen vill jag ju gärna kunna åka bil till Stockholm och hälsa på barnbarnen. 
 
Ibland måste man välja sina strider. Det var som när arbetsgivaren sa upp mig. Facket ville dra det vidare, men jag orkade helt enkelt inte. Processen hade varit så lång och utdragen att mina krafter var helt slut.
 
En riktig gnälltant känner jag mig som ibland, men det måste få vara min rättighet att gnälla. 
När livet ger en citroner, ska man ju göra saft sägs det. Men jag är så fruktansvärt trött på den här sura citronsaften!
 
 
(null)
 
(null)
 

Lite framgång

Publicerad 2018-01-13 16:41:39 i Allmänt,

Nu har jag varit på en arbetsintervju. Den gick så bra, att jag har blivit kallad på en uppföljande intervju. Det är lite som en talangjakt, jag har gått vidare till nästa moment. Inte nog med det, jag har blivit kallad till ytterligare en intervju, med en annan arbetsgivare. 

Det här är något som stärker självförtroendet. Att man räknas. Att någon tycker att jag har kapacitet. Självförtroendet har verkligen varit nere i botten och många gånger har jag tvivlat på om någon vändning skulle ske. 

Även om jag inte får någon av de här tjänsterna, har jag i alla fall varit med en bit på vägen. Jag har räknats. 

Där jag bor är det alltid mycket folk som passerar. En orsak är att Coop ligger mitt emot, men främst är det nog för att Systembolaget ligger i samma byggnad som Coop. Sen finns det ett härbärge för hemlösa här bredvid. Jag känner mig dock aldrig otrygg när jag är ute sent på kvällen. Trots att gatubelysningen är ytterst sporadisk.

Men ibland händer det saker. För något år sedan hittade jag en berusad kvinna i buskarna. Hon var endast iklädd ett tunt, kort linne. I övrigt var hon helt naken. Det gick inte att föra någon konversation med henne, så påverkad var hon. Jag kallade på polisen, som kom och tog hand om henne.

För några dagar sedan såg jag en man som vinglade omkring på trottoaren, han försökte leda en cykel, vilket dock inte gick så bra. Både mannen och cykeln hamnade i buskarna. Även han var så påverkad att det inte gick att prata med honom. Jag kände igen honom till utseendet, då jag har hjälpt honom tidigare. Så även denna gång ringde jag till polisen som kom och plockade upp honom ur buskaget.

Igår vid 23-tiden, när jag gick ut med Kezzi, hörde jag ett förfärligt oljud utanför porten. Jag hörde trumspel och någon som vrålade hjärtskärande och ihärdigt. 

Jag gjorde mig beredd att ringa polisen. Här var det ingen som låg utslagen i buskarna, utan här måste det vara frågan om mord! Bestialiskt mord!

Jag sprang bort till det lilla huset som oljuden kom ifrån. Skriket tilltog i styrka. Jag funderade på hur jag skulle kunna övermanna en mördare. 
Jag kommer aldrig glömma skriket och synen som mötte mig när jag tittade in genom fönstret. 

Inne i rummet befann sig några unga killar spelande på instrument. Bland annat trummor. En kille sitter med en mikrofon framför sig och i denna mikrofon utstöter han de mest hemska skrik. Han håller inte alls på att bli mördad. Däremot antar jag att han anser att han framför sång.

Jag lommar iväg därifrån, skriket och trummorna förföljer mig på promenaden.

Kan man, så tycker jag att man på något sätt ska ingripa om något händer. Törs man inte gå nära, kan man i alla fall ringa polisen. I många fall är det bästa alternativet, eftersom situationer kan vara farliga och hotfulla. 

Det värsta jag varit med om när det gäller hotfulla situationer, är ett inbrott nattetid på ett ställe där jag jobbade. Jag var ensam inne och när inbrottstjuven bröt sig in, trodde jag att min sista stund var kommen. Det är väldigt längesedan nu, men ändå tänker jag på det någon gång i månaden.

Sen är naturligtvis cancerbeskedet och förlusten av arbetet något av det mest fasansfulla som har hänt mig.

De här sakerna maler runt i min hjärna. Ofta eller nästan hela tiden. Jag vill ta mig ur detta. Inbrottet fick jag hjälp av både polis och arbetsgivare att bearbeta, men det som hänt på senare år har bränt sig fast i tankarna.

Hoppas att de här framgångarna på arbetsfronten kan göra att jag kommer vidare.

 

 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela