trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

En obetydlig bricka

Publicerad 2017-03-12 12:20:00 i Allmänt,

Tur att det finns ljuspunktsdagar! Som en födelsedagsmiddag i fredags hos bästa vännen och gårdagen när barnbarnen kom på besök, på kvällen var jag bjuden på "mellofest". Idag blir det middag med matlaget.
 
Sen har jag ju mitt högst tillfälliga jobb, som jag trivs så bra på. Som jag dessvärre fått sparken ifrån. Av "personliga skäl". Dessa skäl är att arbetsgivaren inte har något jobb åt mig. Det känns mer som arbetsgivarens personliga skäl.
 
Att man får sparken efter sjukdom är tyvärr ingen ovanlighet. Vet fler som råkat ut för det och läser ofta om det i olika cancerforum. 
Att arbetsgivare inte har mer ansvar för arbetstagares mående känns helt absurt.
 
Tänk vilken liten och obetydlig människa man är i samhället. En liten bricka i det stora spelet, som man närsomhelst puttar ut från banan. Man står där på utsidan och kastar sin tärning, men aldrig att rätt siffra kommer upp. För oss oanvändbara brickor finns små eller obefintliga möjligheter att ta sig in i spelet igen.
 
Jag är extremt orolig för framtiden. Hur ska det gå, tänker jag, den dagen jag står utan försörjning? 
 
Att ge sig ut på jobbjakt, känns väldigt tungt. Har så många odds emot mig. Ålder, sjukdomshistoria, trötthet, ständig värk och händer som inte fungerar som de ska. 
 
I mitt yrke som sjuksköterska har jag alltid värnat om svaga patientgrupper. Det är jag idag stolt över.
Nu när jag själv fått uppleva att det inte finns något skyddsnät.
 
 
 
 
 
 

Efter ljus kommer mörker

Publicerad 2017-03-02 18:25:02 i Allmänt,

Ett antal veckor har jag nu arbetat inom psykiatrin i kommunen. Jag har trivts jättebra och det har fungerat alldeles utmärkt. Innan jag började där framhöll arbetsgivaren att det bara var ett tillfälligt jobb. Tillfälligt. Mycket tillfälligt.
Ingen arbetsgivare har hört av sig och frågat hur det har gått och hur det känns efter att ha varit sjukskriven för en svår sjukdom under 1,5 år. 
Men plötsligt blir jag kallad till ett akut möte. Jag frågade vad det rörde sig om, men det skulle jag få veta först på mötet dagen efter.
Naturligtvis anade jag ugglor i mossen. Min magkänsla sa mig direkt att det inte skulle komma något positivt ut av det mötet. Det gjorde det inte heller. Jag blev uppsagd! Mötet tog inte ens 15 minuter och jag fick gå därifrån med ett uppsägningspapper i handen. Inte heller då fick jag någon fråga om hur det kändes. 
 
När jag efter 9 månaders sjukskrivning kontaktade arbetsgivaren och sa att jag ville börja jobba igen, fick jag reda på att min tjänst inte längre fanns kvar. Det hade ingen berättat för mig. 
 
I höstas följde en omplaceringsprocess, där jag skickades runt till olika arbetsplatser. På ena stället sökte de en typ av flyttkarl, på ett annat ställe en cisternhandläggare. På ett ställe sökte de en kundmottagare och det kändes som ett arbete jag skulle kunna klara av. Men fick då veta att det inte behövdes någon sådan längre. Jag var vidare intresserad av ett arbete som telefonist/receptionist, men det ansåg de att jag inte skulle klara av.
Jag anmälde också själv intresse för två andra jobb, men på det ena ansågs jag för okvalificerad och det andra jobbet hade någon annan redan fått.
 
Så är läget nu. Om ett halvår står jag utan arbete. 
Arbetsgivaren frågar inte hur det känns. Är jag inte en människa? Finns jag ens? Är jag bara ett jobbigt streck i någon lista? Ett streck som härmed suddas ut!
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela