trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Lorten från Mongoliet

Publicerad 2016-09-29 15:36:43 i Allmänt,

Den här deppigheten! Den! Den tar knäcken på mig. Den passar mig inte. Den klär mig inte. Det är inte jag!
 
Alla, och jag menar alla, 100 %, av de som jag har berättat om min jobbsituation för, eller rättare sagt bristpåjobbsituation för, tycker att jag har behandlats makabert illa. Ja, alla utom facket och arbetsgivaren då förstås.
De har gjort efter alla lagar, regler, förordningar och vad fan och hans moster sagt. Påstår de. Nu har jag läst alla lagar, regler och förordningar, dock ej pratat med fan och hans moster, och hittat både det ena och det andra. Som inte stämmer med hur det har skötts. 
 
Men, jag är bara en liten lort och små lortar sparkar man med fördel på. Denna lilla lort är nu mycket försämrad i lederna, kanske väderberoende, och är enormt trött och håglös. 
I morse höll jag inte på att komma ut sängen. Det är sant! Hade så ont och var så stel att uppklivning verkade närmast omöjligt.
 
Jag vill inte vara den här slitna gnällkärringen. Jag vill kunna glädja mig åt små glädjeämnen och känna att livet trots allt som hänt har en mening.
 
Om det här är karmalagen, så måste jag ha varit en otroligt hemsk människa i något tidigare liv. För i det här livet har jag varit en ganska snäll, om än besvärlig person, som inte är rädd för konflikter och som alltid står på de svagas sida. Det uppskattas dock inte av alla.
 
Förmodligen var jag Djingis Khan. För när jag kom till Mongoliet för 10 år sedan, kände jag mig direkt som hemma. Det var som om det var mitt land. 
 
Kände litegrann så även när jag kom till Israel första gången. Så jag tror inte att jag var Hitler. Det känns inte så, då både Israel och judar ligger mig varmt om hjärtat. Nej, jag har ju militärblod i mig, så den mongolske härskaren ligger närmast till hands. 
 
Så vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag vet faktiskt ingenting.
 
 

Tankebanor

Publicerad 2016-09-20 15:35:08 i Allmänt,

En liten uppdatering för att berätta att smärtplåstret, som husläkaren ordinerade har fungerat rätt bra. Fick ökad dos i fredags och det tar lite udden av det onda, även om smärtorna ändå finns där hela tiden. Kanske plåstret säger åt hjärnan att inte bry sig så mycket om det som värker?
 
På jobbfronten har det hänt trista saker. Jag har fått tänkbara jobb presenterade för mig, men när det kom till kritan visade det sig att det inte alls var lämpliga jobb. Jag kan tyvärr inte jobba som byggnadsingenjör, socionom eller bibliotekarie. Inte heller hästskötare eller cafébiträde.
 
Jag fick väl ett litet psykbryt i fredags och bestämde mig för att inte ställa upp på detta längre. Nu för jag inte min talan, utan det gör facket. Dessutom har en släkting länge varit upprörd över allt som hänt och han har fått lov att grotta vidare. 
 
Så nu är jag sjukskriven på heltid igen och har fått sjukpenning för en månad beviljad.
 
Ska jag vara ärlig så känns det som en framgång, att jag sagt ifrån. Jag nådde en gräns i fredags och måste nu tänka på mitt liv och min hälsa i första hand.
 
Imorgon ska jag träffa barnbarnen. Barn och barnbarn är det absolut viktigaste i livet. De har ingen glädje av mig när jag är borta, därför vill jag ge mig själv chansen att få en förhållandevis god hälsa framöver. 
 
 
 

Sakernas tillstånd

Publicerad 2016-09-13 14:42:52 i Allmänt,

Jag hade några givande telefonsamtal förra veckan. Fick spy ur mig lite frustration över sakernas tillstånd. Onkologdoktorn som jag pratade med, tyckte att sakernas tillstånd var alldeles orimliga. Så mycket biverkningar av medicinen, att jobbet inte finns kvar och att en omplacering ska ske tyckte han lät väl magstrakt. Det han kunde påverka var medicineringen. Jag fick byta ut min helvetesmedicin mot en annan helvetesmedicin. Som i något fall har visat sig ge mindre biverkningar. Än har jag inte märkt någon skillnad, förutom att mina biverkningar från magen snarare har ökat.
Jag har tidigare valt att inte läsa i Fass om mina mediciner, men idag gjorde jag det. Man kan bli mörkrädd för mindre! Till och med mina triggerfingrar är förmodligen en biverkning. Fingrarna fastnar i ett läge och gör ohyggligt ont.
 
Mot smärtorna har min husläkare ordinerat smärtplåster. Det hjälpte mig att sova bättre i tre nätter, men annars ingen förändring. Dock var dosen låg och jag ska tillbaka till honom på fredag.
 
Sen hade jag ett givande samtal med min handläggare på försäkringskassan. Han verkar också tycka att sakernas tillstånd drabbat mig väl hårt. Vi diskuterade bland annat sjukersättning och möjligheten att få bostadsbidrag. 
 
Ju mer jag tänker, desto mer funderar jag. På om jag ska ge upp kampen om ett arbete. Vid omplaceringen kommer ingen hänsyn tas till kompetens, erfarenhet och vad jag har jobbat med förut. Så vad är det jag kämpar för egentligen?
 
När jag satt på möte med arbetsgivaren på skärtorsdagen, ett möte som jag initierat själv för att jag tänkte mig en återgång till arbetet, så fick jag en chock. Jag hade inte mitt arbete kvar, fick jag veta. 
Jag hamnade i en djup svacka, som jag fortfarande inte riktigt tagit mig upp ur.
 
Det kanske är dags att börja tänka på livskvalité. Kampen med arbetsgivaren ger mig absolut ingen kvalité.
Så vad kämpar jag för?
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela