trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Snart dags

Publicerad 2016-05-31 11:04:38 i Allmänt,

Igår genomförde vi sista repet på hemmaplan inför konserten på Dalhalla i helgen. Under förra årets konsert kände jag mig så trött och sjuk, fick ju min diagnos några veckor senare, jag hoppas att årets konsert känns bättre. Även om jag fortfarande är ohyggligt trött och har grymt ont i lederna.
 
Det finns fortfarande biljetter kvar om någon är intresserad. Allt pengaöverskott, vilket vi hoppas blir en stor summa, kommer att gå till en organisation som heter WRA. De arbetar aktivt med att minska mödradödligheten i världen. Just nu har man ett projekt i Rumänien. Ett land som har mycket hög mödradödlighet och obefintlig mödravård.
 
Till Dalhalla kommer jag ha med mig fyra väninnor, som ska sitta i publiken. Vi ska övernatta i en liten stuga och på så vis få en hel helg i det vackra Dalarna.
 
Annars går mycket tid åt till funderingar över framtiden. Försäkringskassan har låtit meddela att jag så att säga snart är vid vägs ände. Att min sjukpenning bara kommer att utbetalas några veckor till. Sen är det stopp!
 
På jobbet verkar det också vara stopp. Att arbeta i hemsjukvård, som var arbetsgivarens förslag då jag inte fick återgå till mina gamla arbetsuppgifter, är inte tänkbart enligt onkologläkaren. Min ledsjukdom, artros, har drabbat alla leder. Den är aggressiv och påverkas mycket ogynnsamt av antihormonbehandlingen. Den behandlingen måste jag dessvärre uthärda i 10 år.
 
Likadant sa sjukgymnasten på handgymnastiken, där jag var sista gången igår. Utvärdering av behandlingen gjordes med ett test och tyvärr hade min funktion i händerna blivit mycket sämre. 
Jag har värk 24 timmar om dygnet, året runt. Har haft det så länge jag kan minnas. Jag vet inte hur det känns att inte ha ont.
 
Så vad kommer att hända? Jag har ingen aning, det enda jag vet är att min sjukpenning snart går i graven. Jag läser platsannonser, men att hitta ett jobb i min situation känns ganska hopplöst. Det är ju inte personer som mig, som man skriker efter på arbetsmarknaden precis. 
 
Något ekonomiskt stöd från samhället kommer jag inte heller få, då jag står som ägare både till bil och lägenhet. Även om det faktiskt är banken som äger största delen av både bil och bostad. 
 
Så framtiden ser inte ljus ut.
 
 

Boktips

Publicerad 2016-05-25 18:35:51 i Allmänt,



Jag lånade den här boken för ett tag sedan och sträckläste den. Marie beskriver sin barndom, uppväxt och karriär väldigt öppet och enkelt. Hon hymlar inte med någonting.
Hon beskriver också hur allting förändrades, den där dagen när hon föll ihop i badrummet och man kunde konstatera att hon drabbats av en hjärntumör.
 
I boken får man träffa människan Marie, med alla sorger och glädjeämnen som vem som helst kan känna igen sig i. Jag har fått en helt annan bild av henne efter att ha läst boken.
 
Att komma tillbaka som artist verkar ha varit ett av hennes absolut största mål under sjukdomen och jag förstår att hon nu, när hon inte längre kan uppträda, känner en enorm besvikelse. Via sitt yrke får man en identitet som är en oerhört viktig del av ens personlighet och när möjligheten att utföra sitt arbete försvinner, utsätts både kropp och själ för en enorm påfrestning.
 
I all sin sårbarhet är hon en helt vanlig människa, med en sjukdom som både bildligt och bokstavligt slagit undan benen för henne.
 
Själv är jag just nu väldigt orolig för framtiden. Min ledvärk blir bara värre och värre. Tröttheten är också jobbig. Imorgon får jag träffa onkologläkaren och ska diskutera problemen med henne. 
Funderar mycket över jobbsituationen. Att jobba praktiskt ute som sjuksköterska känns idag avlägset. 
 
Men jag är mycket glad över att jag engagerat mig politiskt. Det är som sagt det där med identiteten. Man vill vara någon och uträtta något. Det är förödande för psyket att bara vara en sjuk människa, eftersom vårt samhälle är så prestationsinriktat. 
 
Imorgon är det tre år sedan mitt liv förändrades på bästa tänkbara sätt. Jag blev farmor! Det är något som jag är tacksam och glad över varje dag!
 
 

Gruva?

Publicerad 2016-05-21 18:13:59 i Allmänt,



Nej, jag har inte börjat jobba i någon gruva, bilden är från ett studiebesök jag gjorde häromkvällen med Liberalerna. Vi fick en liten föreläsning och rundvandring på värmeverket. Det var väldigt intressant och spännande. I tanken var jag tillbaka i Israel, där jag också besökt många olika arbetsplatser. Det är så roligt att se sådant som jag aldrig sett förut. En helt ny värld.
 
Vet ni vad Ena energi eldar med mest? Jo, rivningsvirke! Det hade jag ingen aning om. Man har ett högt miljötänk och är måna om att vara ett miljövänligt alternativ.
 
På tal om jobb, så har jag varit på möte angående min sysselsättning framöver. Jag har under ganska många år arbetet med vårdplanering och har genom detta inte varit "ute" och arbetat som sjuksköterska. Det har fungerat bra för mina onda leder, men det jobbet är inte längre aktuellt. 
Jag hade själv ett förslag på sysselsättning, men i dagsläget fanns inget behov av detta. Så det som återstår är att gå ut på fältet igen.
 
Nu har jag ju värre än värst ont i lederna och jag tvivlar på att jag klarar av arbetsuppgifterna. I början ska jag gå med någon annan, men jag vet inte ...
Jag känner mig själv och vet att jag vill ta tag i saker och inte är intresserad av att stå med händerna på ryggen och låta någon annan utföra jobbet.
 
Jag har arbetat som sjuksköterska sen 1980 och har gått en rad utbildningar på universitet, högskola och andra ställen efter det. 
Nu har sjukdomar drastiskt förändrat mina förutsättningar och det känns bakvänt att så att säga gå bakåt. Ska det inte finnas något att göra för mig, som inte frestar på mina leder och som min cytohjärna klarar att hantera?
 
Jag ska ta en ordentlig diskussion med onkologläkaren på torsdag och med försäkringskassan. Min största skräck är förstås att stå utan inkomst. Då blir det tält i skogen och blåbär till frukost, lunch och middag. 
 
Jag har några år kvar tills jag får ta ut pension och de här bekymren har jag aldrig kunnat föreställa mig. Det är inte svårt att känna sig värdelös!
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela