trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Går vidare

Publicerad 2018-02-26 11:31:40 i Allmänt,

Idag har Kezzi fått sin tredje spruta. En kvar. Jag vet inte om han har blivit bättre av sprutorna, hans hälta är fortfarande besvärande. Men han är åtminstone glad och verkar nöjd med det mesta. Nu är han i och för sig ingen hund som beklagar sig särskilt mycket. Om vi inte tar för långa promenader. Då sätter han sig ner och tittar sig lite oskyldigt runtomkring. 
Ibland får jag plocka upp en godbit ur fickan för att få fart på honom. 
Tankarna på honom och hans framtid är förstås det som upptar den mesta energin hos mig.
 
Men en ny anställningsintervju har jag hunnit med. Det kändes väldigt bra. Jag ska inte ropa hej än, det är många bäckar som måste hoppas över, men jag tror att det är något på gång där! Fick ett positivt förhandsbesked. Men som sagt, jag börjar bli luttrad nu och tar inte ut något i förskott.
 
Igår hälsade jag på barnbarnen. Deras moster hade tagit OS-guld i curling på natten och jag var lite trött, för jag satt uppe sista timmen av matchen för att se avslutningen och prisutdelningen. 
 
Kezzi gillar barnbarnen för det brukar tappas en del mat på golvet. Igår slickade han till och med i sig majskorn. Tror inte att han skulle uppskatta att få det i sin matskål. Men allt som hamnar på golvet är tydligen gott.
 
Tacksam för lite tumhållning vad gäller det eventuella jobbet, att allt går vägen. 
Någon gång måste det vända för mig. Någon gång måste solen skina igen.
 
 
 
(null)
 

Sjuk hund

Publicerad 2018-02-18 13:43:00 i Allmänt,

För några veckor sedan fick jag för mig att jag skulle börja släktforska. Med liv och lust gick jag in för det och började kolla runt, både med släktingar och på internet.
Lika fort som jag tog mig an det nya intresset, lika fort fick jag lägga det åt sidan.
 
Det blev så mycket med Kezzis sjukdomar. Ett flertal veterinärbesök, imorgon är det dags igen. Han äter en lång kur med antibiotika, samt har fått smärtlindring insatt. Vad hans njursvikt beror på, har man ännu inte kommit fram till. Sen har han av och till en besvärlig hälta, beroende på artrosen i armbågarna. 
Ibland vill han inte gå ut, jag märker att han blir påverkad av väderomslag, precis som jag blir. Nu har han ju sin toalett utomhus, så jag måste tvinga med honom ut.
Allt det här kostar naturligtvis mycket pengar.
 
Något som också kostar pengar är tandläkarbesök. Jag var på kontroll förra veckan och två hål upptäcktes. Någon dag senare bet jag sönder en tand, så det blev ett akutbesök omgående. Tur i oturen var att det var en redan trasig tand, som gått mitt itu, den skulle ju ändå lagas så småningom.
 
Sedan var jag på ett läkarbesök i veckan. Hos diabetesdoktorn. Mitt s.k. långtidssockervärde har gått upp något, så han ökade insulindosen och gjorde en omfördelning över dygnet. Har tidigare tagit insulin enbart på morgonen, men nu måste jag ta det även på kvällen. Jag känner att det är en omställning för kroppen, har haft svårt att sova ett par nätter. 
 
Jag har varit i kontakt med olika instanser för att ta reda på vad pensionen skulle bli, om jag börjar ta ut den nu, några år före 65. Det är dock en omöjlighet, för både den vanliga pensionen och tjänstepensionen blir löjligt låga, om man tar ut dem i förväg. Någon hjälp med boendekostnaden, blir det inte före 65 års ålder.
 
Sedan har jag kontaktat olika privata och kommunala hyresvärdar och anmält mitt intresse för en hyreslägenhet. Min tanke är då att sälja nuvarande lägenhet för att frigöra en del pengar som jag kan leva på. Som arbetslös är nämligen månadsinkomsten ett skämt.
 
Det är ju så i vårt samhälle, att det är de svagaste grupperna man trampar på. Jag kan säga att man tror inte att det är så illa förrän man hamnar där själv. 
 
Som ensamstående och arbetslös, med flera kroniska sjukdomar, känner man sig som en liten lort, som ingen ens vill ta i med tång. 
 
 
 

Sjuk

Publicerad 2018-02-03 12:14:57 i Allmänt,

Den här veckan har varit intensiv och jobbig. När man tror att det inte kan bli värre, så är det just vad det blir, värre.
 
Kezzi har en tid haltat av och till och inte verkat så road av promenader. Inte ens hundkompisen Lazze har lyckats muntra upp honom. Så i tisdags var vi till veterinären. Prover togs och han klämdes igenom. Misstanke väcktes om något som gör ont i buken. 
 
När vi kom hem från veterinären vägrade han plötsligt att stå på ena bakbenet. Dagen efter var det likadant. Jag ringde tillbaka och bad dem titta på honom igen, trots att alla prover inte var klara.
Ytterligare prover togs och remiss skrevs för vidare utredning på en klinik i Västerås. Han fick en smärtlindrande spruta och hämtade sig väldigt bra. Började gå på bakbenet igen och såg pigg och glad ut.
Nästa morgon ringer de och meddelar att vi får en återbudstid på kliniken, om vi kan komma på en gång. 
 
Då startas en massiv utredning. Röntgen, ultraljud och ytterligare blodprover. Kör på, säger jag. Kan de hitta vad som är fel och eventuellt ge behandling, så är det helt okey. Även om jag för mitt inre ser hur tusenlapparna flyger iväg. 
Är det så att jag får bo på gatan i framtiden, så vill jag gärna ha Kezzi som sällskap.
 
Vad man hittade var en hel del. Dels kraftig artros i armbågarna, sen blåsljud på hjärtat och en förträngning av kroppspulsådern. Men det värsta av allt var en kraftig njursvikt. Vad det beror på kommer eventuellt proverna att visa. Men någon mer smärtlindrande medicin var inte aktuell, då det påfrestar njurarna för mycket. Däremot blev han insatt på en kraftig antibiotikakur, om det skulle vara så att det är någon infektion som ligger bakom.
 
Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att han blev piggare redan efter första tabletten.
Det här är en hundras som sällan eller aldrig gnäller. Den finner sig i det mesta utan större besvär. Vilket i sjukdomssammanhang är en nackdel. För när de äntligen visar att något är fel, kan det ha gått ganska långt.
 
Nu får vi se vad proverna visar och om antibiotikan har avsedd effekt. Vi ska tillbaka för nytt ultraljud om drygt en vecka. 
 
Det här kostar som sagt mycket pengar, även om försäkringen ersätter en del. Men Kezzi har funnits vid min sida under min sjukdom och nu får jag finnas där för honom.
Jag har haft väldigt ont, speciellt i ena höften, under den senaste tiden. Dessvärre är jag inte lika tålmodig som Kezzi, utan smärtan påverkar mycket och tar på krafterna. En ständig oro för ekonomin gör inte saken bättre. 
 
Många säger åt mig att jag självklart måste få bostadsbidrag. Tyvärr, tyvärr, det är något jag inte kan få. Bidrag till bostaden får man om man är under 29 år och över 65 år. Eller om man har sjukersättning och det har jag ju fått avslag på.
Det är inte ofta man önskar att man vore lite äldre, men just nu hade det varit bra. 
 
Men det viktigaste nu är att Kezzi återhämtar sig så mycket som möjligt.
 
 
 
(null)
 
(null)
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela