trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Egoismen

Publicerad 2016-12-21 17:34:00 i Allmänt,

Tänker tillbaka och tänker att det var ungefär för två år sedan som eländet började. Ja, eländet med sjukdomar alltså. 
På hösten 2014 skulle jag åka på en ny resa till Israel. Eftersom jag hade så ont i mina leder, fick jag ta en cortisondunderkur före resan. Kuren hade god effekt. Den som tagit stora doser cortison, vet att en effekt är att man blir lite uppvarvad. Det kan vara ett bra tillstånd, när man är ute på en äventyrlig resa.
 
Dock övergick mitt tillstånd till det gamla vanliga efter några veckor. Ledvärken och tröttheten tilltog. Fram på vårkanten var jag helt slut. Hade så ont och var så trött.
 
Några månader senare upptäckte jag den förbenade knölen i bröstet. Som inte hade visats sig på mammografin mindre än ett halvår tidigare. 
Så var karusellen igång. Och jag måste säga att den karusellen snurrar fortfarande.
 
I lördags var det ett reportage i lokaltidningen om min sjukdom och om kampen mot försäkringskassan. Tyvärr är vi många, många som fajtas med nämnda kassa nu. Avslag görs på löpande band, på ansökningar om sjukpenning, sjukersättning och personlig assistans.
Detta gör att omprövningstiden för avslag är hutlöst lång. 25 veckor får man vara beredd på. Hur kan en myndighet få sköta sitt uppdrag så erbarmligt dåligt? Hur kan det vara så att sjuka och handikappade ska trampas ner och missgynnas så till den milda grad i vårt samhälle?
 
En gång i tiden var ordet solidaritet ett honnörsord. Det var på det ordet vårt samhälle var byggt. Idag finns inte det ordet längre. Idag är egoism istället det ord vårt samhälle bygger på. 
 
Jag tänker ofta på mina föräldrar. Båda var samhällsengagerade människor. Kommer vi någon gång mötas, uppe bland molnen, kommer de inte tro sina öron när jag berättar om vad som hänt i vår värld, i vårt samhälle och med mig. 
 
 

Bra och mindre bra

Publicerad 2016-12-16 15:33:00 i Allmänt,

Det har hänt lite saker den här veckan. Både bra och mindre bra saker. Mindre bra var det när jag upptäckte att jag fått ett kontokort kapat. Det var ett inköp gjort över nätet, på en butik i Peking! Mitt minne är fortfarande påverkat av cellgifterna, men att jag skulle köpt något från Peking, kan jag inte för mitt liv påminna mig. Nåväl, kortet är spärrat nu och jag behöver inte betala beloppet. 
 
En bra sak var att det ramlade in lite pengar från ett försäkringsbolag häromdagen. En försäkring jag har via facket. Ingen jättestor summa, men lite tillskott så här före jul är mer än välkommet.
 
Igår hade jag besök av två trevliga herrar från en lokaltidning. Jag hade skickat mitt öppna brev till socialförsäkringsministern till tidningen och nu ville de göra ett reportage. Försäkringskassans långa handläggningstider drabbar många människor, vilket naturligtvis har ett samband med att så många får avslag på sina ansökningar. Det har lett till en stor ökning av ansökningar om omprövning och där hänger uppenbart inte försäkringskassan med. Det blir nästan ett moment 22 av det hela.
 
Sen har en rikstäckande tidning hört av sig. De vill göra en intervju med mig inför en artikelserie.
 
Jag börjar nu känna en enorm sorg över att jag har mist mitt arbete. Jag har ju också förlorat mitt yrke, som jag har haft sedan 1981. Allt på grund av behandlingen av den djävulska sjukdomen. 
 
Mina värdelösa händer fungerar hyfsat när jag skriver på datorn. Om jag får skriva i min egen takt. Det är jag tacksam för, eftersom skrivandet är ett stort intresse för mig. 
 
Igår fick jag en krönika publicerad på en websida, kronikan.se Det kändes otroligt roligt och det peppar mig att skriva mer.
 
Den här veckan har jag för övrigt sällskap av två hundherrar. Jag är nämligen hundvakt till min lilla gudhund, vars matte ligger nerbäddad. Som gudmor känner jag ett stort ansvar och har föreslagit ett mer permanent boende här. Dock blev det förslaget snabbt nedröstat av nämnda matte! Förstår inte ... :)
 
 
 

Mest en helgrapport

Publicerad 2016-12-13 14:12:05 i Allmänt,

Det blev en intensiv helg, med mycket bilkörande i snöyran. Vår konsert i Gottsunda gick väldigt bra. Ibland är det roligt att uppträda med enbart Uppsalakören. När vi är tillsammans med Stockholmskören är vi ju flera tusen personer.
 
I lördags eftermiddag var jag på glöggkalas hos barnbarnen. Ja inte bara jag, det kryllade av små tomtenissar. Alla barn var söta, men mina barnbarn var förstås sötast! :)
 
Igår besökte jag ödemmottagningen på Akademiska sjukhuset. Det dyra bandaget, som jag fick betala själv i början av sommaren, har aldrig känts riktigt bra. Nu träffade jag en jättebra sjukgymnast, som tyckte att jag skulle ha ett helt annat bandage. Som inte kostar på långa vägar lika mycket, eftersom den här mottagning har avtal gällande hjälpmedel. Det hade tydligen inte sjukgymnasten på min vårdcentral.
Hur ska man veta sånt som patient? Kan tycka att onkologen borde informerat om detta.
 
Idag har facket förhandling med arbetsgivaren gällande min uppsägning. Jag hoppas få besked under morgondagen, vad de kom fram till. Både jag och facket underkänner den rehabutredning, som arbetsgivaren påstår sig ha gjort.
 
Själv skrev jag ett öppet brev till socialförsäkringsministern i fredags, angående Försäkringskassans långa handläggningstider. Jag skickade det även till några tidningar. 
 
Nedan följer en kopia av brevet:
 

Öppet brev till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll 9/12 2016

 

Hej Annika!

 

Jag har lite funderingar som jag vill dela med dig, hoppas att du har möjlighet att läsa och komma med svar på mina frågor.

 

För ett år och fem månaders sedan, slogs mitt liv i spillror. Efter att ha arbetat i vården i fyrtio år blev jag själv patient. I mitt ena bröst upptäcktes fem cancertumörer, i armhålan hade jag åtta stycken.

Bröstet inklusive alla tumörer opererades bort och sedan följde en oerhört tung tid med cellgiftsbehandling och strålning.

 

När all behandling var avklarad, trodde jag att en återgång till ett normalt liv närmade sig. Det blev inte så. Jag sattes in på en behandling, som ska pågå i tio år. Den behandlingen har många biverkningar. Jag kan nämna trötthet, depression och diarré. Men den värsta biverkningen i mitt fall är påverkan på min ledsjukdom.

Den sjukdomen har jag haft i många år och försämringen innebär ständig värk i nästan samtliga leder och nedsatt funktion i händerna. Jag har också fått ett så kallat lymfödem i vänster arm och hand, vilket är en kronisk biverkning efter operationen.

 

Jag trodde ändå att en återgång till mitt gamla arbete som vårdplaneringssjuksköterska inom kommunen var möjlig, men när jag kontaktade arbetsgivaren i våras visade det sig att min gamla tjänst inte fanns kvar. Man hade gjort en stor omorganisation.

Mina gamla arbetsuppgifter skulle jag ha klarat, trots värken och funktionsnedsättningen i händerna. Därför blev jag naturligtvis chockad när jag fick veta att den möjligheten inte längre fanns.

 

Så följde en lång och orolig tid som fortfarande pågår. Min arbetsgivare har inget annat arbete att erbjuda mig och har därför varslat mig om uppsägning.

 

Många har uppmanat mig att ansöka om sjukersättning (sjukpension), ”det måste du få”, säger man. Sagt och gjort. Jag skickade in en ansökan till Försäkringskassan. Fick tillbaka ett avslag. Då skickade jag in en begäran om omprövning och fick tillbaka att handläggningstiden är tjugofem (25) veckor!

 

Annika Strandhäll, är det rimligt att handläggningstiden är så lång? Är det rimligt att vi med svåra sjukdomar ska gå i ovisshet under så lång tid? Vad beror det på att handläggningstiden är så lång?

 

Vad har du för råd till mig, Annika? Jag vet inte hur jag ska kunna hitta ett nytt arbete. På arbetsmarknaden konkurrerar jag med unga och friska människor.

 

Så snälla Annika, förklara för mig vad jag ska göra!

 

 

Med vänliga hälsningar

 

Inger Bertilsdotter

 

 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela