trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Att bestiga berg

Publicerad 2016-02-27 11:50:56 i Allmänt,

Det är lördag och det känns som en slö dag. De dagliga resorna till och från Uppsala tar på krafterna, men snart är det slutåkt! På onsdag får jag min sista strålbehandling! Det är så fantastiskt otroligt att jag snart är där. 
Något som känns lika otroligt är att jag planerar att börja jobba halvtid den 1:a april. Nej, det är inget aprilskämt, det är på riktigt!
 
Jag kan säga att jag många, många gånger under den här sjukdomstiden tvivlat på att jag någonsin skulle kunna jobba igen. Till och från har jag känt mig så sjuk, att jag betraktade ett s.k. normalt liv som helt ouppnåeligt. Det känns som om jag har sprungit fyra maratonlopp på raken eller bestigit världens högsta berg.
 
Om mina cancerceller är borta för evigt får tiden utvisa. Jag hade ju fem elaka tumörer i bröstet, samt åtta stycken i armhålan. Så det är en tuff kamp som min kropp har varit utsatt för under behandlingstiden.
 
Det som återstår av behandlingar är antihormonella tabletter under tio år. Som dessvärre ger mycket biverkningar. Samt skelettstärkande dropp en gång per halvår.
 
En orospunkt just nu är att jag ännu inte vet hur mitt arbete kommer att vara upplagt, på grund av stora förändringar på arbetsplatsen. Personligen tycker jag att det är olyckligt att dessa förändringar sammanfaller med min återgång.
 
Något som glädjer mig mycket däremot, är att jag kan börja på kören igen. Jag har riktigt längtat efter den glädje och energi som körfröken Caroline af Ugglas sprider. Det är precis vad jag kommer att behöva i mängd under våren.
 
Jag vet ju inte om jag kommer att klara av att jobba, men jag vill i alla fall känna glädjen i att jag är tillbaka i arbetsförande läge. Att jag kommit ända dit. Sen får vi se hur det går och hur mycket jag orkar. Jag har varit utbränd en gång för ganska många år sedan och vet att jag måste tänka mig för, vilket ibland kan vara svårt eftersom jag blir så engagerad i det jag gör. Men nu är det dubbelt viktigt att köra i den takt som både kropp och själ mäktar med.
 
 

Livet

Publicerad 2016-02-22 12:31:19 i Allmänt,


Livet har jag angett som rubrik till det här inlägget. Livet, som kommer att bli nästa steg i min cancerresa. Fas nummer 4. 
Fas 1 var cancerbeskedet, chocken och operationen. En på alla sätt omtumlande fas. 
Nästa fas, nummer 2, bjöd på en resa till cellgiftshelvetet. 
Nummer 3 är jag inne på nu. Strålbehandlingen. Inte ett helvete, men rätt påfrestande och tröttande. 

Fas nummer 4 innebär ett sökande efter det normala igen. Ett återhämtande av både fysisk och psykisk ork och förmåga. 
Jag vet att tröttheten och oron för återfall kommer att sitta i under lång tid. Det gäller bara att kunna hantera dessa hinder. 
Den här fasen kommer också innebära en återgång till arbetslivet. Ser fram emot att få finnas i ett socialt sammanhang igen. 

Ett litet moln på min himmel är den medicin som jag måste äta under 5 år, för att minska risken för återfall. Den har många biverkningar, men jag får tänka som jag gjorde med cellgifterna. Många biverkningar = många verkningar! 

Solarna på min himmel gör mig desto gladare. Du kan se 2 av dem på bilden ovan. Mina barn och barnbarn är det som mest lyser upp tillvaron. 

Mitt nästa mål i den här fasen närmar sig med stormsteg. Sista strålbehandlingen! Som kommer att äga rum nästa vecka, den 2/3. Behandling nummer 25. 

Då har jag åkt buss till och från Uppsala varje vardag i 5 veckor. Oftast åker jag 7.20 och kommer hem 13.45. Själva behandlingen tar 15 minuter, så det blir många, många timmars väntetid. 

Men allt går. Det har den här tiden verkligen lärt mig. Allt går att ta sig igenom. 



Fjunig

Publicerad 2016-02-15 10:42:03 i Allmänt,



Ny behandlingsvecka inledd. Nu har jag gjort hälften av behandlingarna! 
Förra veckan slutade lite snopet, då "min" strålmaskin gick sönder. Så på torsdagen fick jag åka hem igen, utan behandling och på fredagen fick jag tid sent på eftermiddagen. Kunde inte åka bussen då, utan fick ta bilen. 

Idag var den vanliga maskinen igång igen. Jag hoppas att jag inte blev grillad! Det kändes i alla fall som vanligt. 

Annars är jag väldigt glad för att förkylningen är avklarad och att jag har fått lite hår igen. Små gråvita fjun! Mjukt som bebishår. Se bilden!

Har fått lite biverkningar av den medicin som jag måste äta under fem år. Trög mage och mer ledvärk. Men jag försöker mota Olle i grind genom att ta långa promenader. 
Har börjat turfa igen. Man går med telefonen till olika zoner och tar poäng. 
Förra våren, när jag var så trött och hade ont i lederna, började jag gå som en besatt. 
Jag både turfade och gick skallgångar med Missing people. 

Tyvärr visade det ju sig så småningom att jag var svårt sjuk och mot cancern hjälpte inga promenader. 

Annars mår jag riktigt hyfsat. Har fått mer ork och kan ta itu med saker. 

Att jag inte skulle klara av den här sjukdomen har faktiskt aldrig slagit mig. Däremot känner jag oro för att den ska komma tillbaka. Har förstått att den oron kommer man aldrig över. 
Jag kan bara hoppas att all plågsam behandling som jag gått och går igenom har avsedd effekt. 

Jag tänker på de stackars människorna som blev opererad av den så kallade stjärnkirurgen på KS. En person som numer beskrivs som psykopat. 
Tänk vilket lidande han orsakade. 

Jag har alltid haft stark empati för människor som har det svårt, sen jag blev sjuk har den känslan för andra ökat. 
Det hat och de onda krafter, som mer och mer kommer till uttryck skrämmer mig. I helgen stod det nazister med flaggor och flygblad på torget, när jag gick förbi. 
Läste sen om det i en facebookgrupp och kunde förvånat konstatera att många inte alls upprördes över det. 
Mig skrämmer det i alla fall. Sättet att nedvärdera människor på grund av hudfärg och härkomst, kan jag aldrig ansluta mig till. 






Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela