trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Moment 22

Publicerad 2016-06-29 21:11:32 i Allmänt,

Det blev en härlig midsommarafton, med barnbarnen på besök. Äldsta barnbarnet och jag gick upp på åsen och dansade lite runt stången. Vi åkte traktorvagn och tog lotter. Tyvärr blev det ingen vinst och då tröttnade gossen och blev ledsen och ville gå därifrån. Så det blev en fika på Drott istället. En fågel bajsade på farmor och det blev nog dagens höjdpunkt för den lille herrn.
 
Mötet jag hade någon dag innan, med Försäkringskassan och arbetsgivaren, var på det stora hela ganska positivt. Att jag inte kan arbeta som sjuksköterska mera är alla överens om, men sen tillkommer alla snåriga regler. Ett läkarutlåtande om just detta måste till, vilket jag ordnade dagen efter. Dock var det inte tydligt nog, så jag ordnade ett nytt. Inte heller det framhåller med tydlighet att jag inte kan utföra sjuksköterskesysslor i framtiden, så lite återvändsgränd känns det som jag har hamnat i.
 
Enligt FK kan jag utföra något slags arbetet, även om jag inte kan använda händerna. Jag har ju "huvudet i behåll", som handläggaren sa. 
För att jag ska omplaceras krävs en tydlighet från läkarhåll, om att mina händer inte kan återfå sin förmåga och det är just där som läkaren svajat i sin bedömning. 
 
Jag har ansökt om sjukpenning på s.k. fortsättningsnivå, men reglerna som gäller för att få det beviljat är minst sagt strikta. Risken är att jag inte passerar genom det nålsögat. 
 
Jag har också besökt en sjukgymnast, som direkt ordnade en akuttid hos en sjukgymnast med lymfterapi som specialitet. Jag är nämligen mycket svullen i armen och handen på den opererade sidan. Ibland ser min hand ut som en stor deg som ligger på jäsning.
Jag fick lymfmassage och ska tillbaka om några dagar för ny behandling. Kommer också behöva använda en kompressionshandske/strumpa på armen.
 
Att hamna i sådan här ovisshet, de sista åren i ens yrkesliv, är verkligen inte något jag hade trott att jag skulle hamna i. På något sätt känns det som ett straff för att jag fått en dödlig sjukdom. Inte nog med att man ska ta sig igenom diagnos och behandling, man ska kämpa sig till en plats i yrkeslivet igen. Kämpa sig till att, förhoppningsvis, få någon slags inkomst. 
 
Det är inte rättvist. Verkligen inte rättvist. Jag får snart säga som många andra i min situation, jag har jobbat och betalat skatt hela livet, bidragit till vård, skola, omsorg, vägunderhåll etc. under alla år. Nu kan jag själv hamna i en ohållbar ekonomisk situation. 
Fast jag själv vill arbeta och fortsätta betala skatt.
 
Moment 22!
 
 

Framåt och bakåt

Publicerad 2016-06-20 17:42:00 i Allmänt,

Den här bloggen verkar föra en tynande tillvaro. Dess innehaverska är inte särskilt aktiv här numera. Anledningen till det är till exempel att jag inte har så mycket att berätta, det händer inte så mycket. Sen, på tal om händer, så har jag så ont i händerna att det ibland är svårt att skriva.
 
Men jag kan berätta att jag varit till ögonläkaren och fått konstaterat gråstarr på ena ögat. Låter ju inte så kul, men jag blev lättad över att det inte var något värre. Jag tackade nej till operation, i alla fall i dagsläget. Ligga på operationsbord igen har jag ingen lust med.
 
Denna vecka har jag nytt möte med arbetsgivaren och Försäkringskassan. Det kan vara så illa att jag blir utan sjukpenning om bara några dagar. Om arbetsgivaren har någon sysselsättning åt mig vet jag inte än. 
Jag har själv, till slut, accepterat det faktum att jag inte längre kan arbeta som sjuksköterska. Jag har ju till och med svårt ibland att hantera mina egna piller och ge mig själv insulin, med mina händer, så det är uteslutet att jag kan jobba med just sånt. 
 
Att leva utan inkomst går förstås inte. Tror inte heller att sönerna vill ta sin moder under sina vingars beskydd. 
I januari 1981 gick jag ut sjuksköterskeskolan och att så här abrupt avsluta den yrkesverksamheten känns tungt. Jag har några år kvar till pension och måste självklart ha en inkomst fram till dess. Vill gärna ha en sysselsättning som känns meningsfull också. Vet inte om det är för mycket begärt ...
 
Det är lätt att hamna i en spiral av negativa grubblerier, att tänka varför, varför och varför just jag. Några svar på sådana frågor finns förstås inte, men ändå ploppar de upp i huvudet titt som tätt. 
 
Jag ska också gå till en sjukgymnast den här veckan, som jag själv bokat tid hos. Hen lät väldigt tveksam, men jag har lite frågor jag vill ha svar på, rörande träning och överhuvudtaget rörelser som kan vara lämpliga.
Onkologen har släppt mig nu, så det är husläkaren jag får vända mig till framöver. 
Jag har förstått att i stort sett alla som är i min situation känner sig utlämnade och övergivna av vården. Jag känner likadant. Man skulle behöva stöttning och hjälp även i detta skede. För det är nu de svåra, svåra frågorna dyker upp.
 
Tänk om det fanns någon typ av vårdlots, som man kunde ringa till och rådfråga. Någon som direkt förstod vad det innebär att ha gått igenom till exempel en cancersjukdom och dess behandlingar. Någon som förstår hur man känner sig av den antihormonella behandlingen, som har så många svåra biverkningar. 
 
Nu över till något helt annat. Jag har fått tillbaka pengar på skatten, så den här veckan har jag lejt fönsterputsare och så kommer städare som ska städa lägenheten. Det går nästan inte att se något genom rutorna på min inglasade balkong, så det ska bli jätteskönt att få dessa tvättade. 
 
Sen har jag varit till en vintagebutik och köpt en fin klänning till sonens bröllop. Nu har jag den inlämnad hos en sömmerska för lite justeringar. 
 
Det är tur att det finns ljuspunkter i tillvaron!
 
 

Dalarna

Publicerad 2016-06-07 13:44:41 i Allmänt,




Det har varit en helt magisk helg! Fantastiskt väder i ett landskap som är så vackert, att det nästan gör ont i ögonen. Allt har fungerat perfekt. Bilresan gick bra, stugan var bra och maten vi åt på Dalhalla och i Tällberg var mer än bra. Jag tror nog att mina 4 medföljande väninnor också är nöjda med helgen.
 
För att inte tala om konserten. Som också den gick mer än bra. Stjärngästerna, Ebbot, Sarah Riedel och Ola Salo, vann nog allas hjärtan.
Det var också roligt att höra Ebbot sjunga karaoke på efterfesten. Ebbot förefaller vara något förvirrad, han hade missat flyget från Göteborg och fick lifta sig fram istället. Ola hade förresten haft bort en väska på tåget till Rättvik. Skönt att det inte bara är jag som vimsar och glömmer saker.
 
Caroline och musikerna var som vanligt ett stort stöd för oss i kören. Vi var också ett stöd för Caroline, när hon glömde bort texten på en låt hon framförde. Hmm, mycket minnesproblem! Vi skyller på värmen.
 
Dagen efter gjorde vi stopp i Tällberg och Torsång, för lunch och fika. Otroligt vackra ställen.
 
Det var jobbigt för mina leder att stå i så många timmar. Först repetionerna på eftermiddagen, sen konserten. Sen att sitta i bilen under så lång tid och försöka framföra den på ett trafiksäkert sätt. Tror jag lyckades rätt bra med det dock, inga incidenter inträffade.
 
Igår blev det ingen vilodag, för det var 3-årskalas för barnbarnet i Stockholm. Äldste sonen fick agera chaufför, vilket kändes bra. Jag kunde slumra lite i bilen.
På kalaset var det full rulle, med en radda småkusiner. Och lillasyster förstås, som blivit 5 månader nu.
 
Hur känns det idag då? Jo, det känns absurt! Absurd värk i leder, framför allt händer, armar och knän. Försäkringskassans bedömning att sjukpenningen snart ska upphöra för att jag måste jobba, känns absurd. 
Arbetsgivarens tanke att jag ska arbeta i hemsjukvården känns absurd.
 
Snart får det vara nog med absurditeter! Har pga kraftlöshet svårt att slå näven i bordet, men jag får nog göra ett försök.
Vägs ände är snart nådd.
 
 
Och snart = nu, kan jag inte använda händerna, vare sig till telefon eller datorn. Att skriva ett sånt här inlägg tar jättelång tid eftersom händerna värker och inte vill lyda mig.
 
Nu ska jag försöka ta en promenad med Kezzi. Han har haft ont i en fot, men idag haltar han inte längre. Han kanske sympatihaltar med matte? I alla fall verkar han bättre, men värmen är inte hans vän. Han föredrar skugga och svalka. Ungefär som matte numera.
Vi ser ut som ett strävsamt, mycket gammalt par när vi är ute och går! 
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela