Moment 22
Det blev en härlig midsommarafton, med barnbarnen på besök. Äldsta barnbarnet och jag gick upp på åsen och dansade lite runt stången. Vi åkte traktorvagn och tog lotter. Tyvärr blev det ingen vinst och då tröttnade gossen och blev ledsen och ville gå därifrån. Så det blev en fika på Drott istället. En fågel bajsade på farmor och det blev nog dagens höjdpunkt för den lille herrn.
Mötet jag hade någon dag innan, med Försäkringskassan och arbetsgivaren, var på det stora hela ganska positivt. Att jag inte kan arbeta som sjuksköterska mera är alla överens om, men sen tillkommer alla snåriga regler. Ett läkarutlåtande om just detta måste till, vilket jag ordnade dagen efter. Dock var det inte tydligt nog, så jag ordnade ett nytt. Inte heller det framhåller med tydlighet att jag inte kan utföra sjuksköterskesysslor i framtiden, så lite återvändsgränd känns det som jag har hamnat i.
Enligt FK kan jag utföra något slags arbetet, även om jag inte kan använda händerna. Jag har ju "huvudet i behåll", som handläggaren sa.
För att jag ska omplaceras krävs en tydlighet från läkarhåll, om att mina händer inte kan återfå sin förmåga och det är just där som läkaren svajat i sin bedömning.
Jag har ansökt om sjukpenning på s.k. fortsättningsnivå, men reglerna som gäller för att få det beviljat är minst sagt strikta. Risken är att jag inte passerar genom det nålsögat.
Jag har också besökt en sjukgymnast, som direkt ordnade en akuttid hos en sjukgymnast med lymfterapi som specialitet. Jag är nämligen mycket svullen i armen och handen på den opererade sidan. Ibland ser min hand ut som en stor deg som ligger på jäsning.
Jag fick lymfmassage och ska tillbaka om några dagar för ny behandling. Kommer också behöva använda en kompressionshandske/strumpa på armen.
Att hamna i sådan här ovisshet, de sista åren i ens yrkesliv, är verkligen inte något jag hade trott att jag skulle hamna i. På något sätt känns det som ett straff för att jag fått en dödlig sjukdom. Inte nog med att man ska ta sig igenom diagnos och behandling, man ska kämpa sig till en plats i yrkeslivet igen. Kämpa sig till att, förhoppningsvis, få någon slags inkomst.
Det är inte rättvist. Verkligen inte rättvist. Jag får snart säga som många andra i min situation, jag har jobbat och betalat skatt hela livet, bidragit till vård, skola, omsorg, vägunderhåll etc. under alla år. Nu kan jag själv hamna i en ohållbar ekonomisk situation.
Fast jag själv vill arbeta och fortsätta betala skatt.
Moment 22!
