trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Hur dum

Publicerad 2018-05-23 14:38:25 i Allmänt,

(null)
 
Hur dum kan du vara, matte, tänker Kezzi?
 
Här har jag avstått från kören i två terminer, för att jag tyckte att jag inte orkade åka till Uppsala en gång i veckan. Sen börjar jag jobba i Uppsala och tror att jag kan åka dit varje dag! Hur knäpp kan man bli?
 
Jag vet också att jag inte kan sitta still en hel dag, på grund av värken och att jag inte längre behärskar vare sig siffror eller dataprogram. Vad gör jag då? Jo, börjar ett jobb där jag sitter framför datorn hela dagen och där skärmen till stor del flimrar av siffror. Som sagt, hur knäpp kan man bli?
 
Idag har jag varit till doktorn och blivit sjukskriven ett par veckor till. Dock påpekade doktorn att han inte trodde att Försäkringskassan skulle godta min sjukskrivning. Antar att han talade av erfarenhet. 
 
Hur gör jag då? Ja, hyran och övriga räkningar kommer ju inte att bli betalade. Tillbaka i den situationen där jag får överväga att sälja både bostad och bil. Tyvärr är tillgången på bostäder inte så stor här i staden och hyreskontrakt lär vara svårt att få när inkomsten är noll.
 
Jag valde inte min cancersjukdom, jag valde inte alla komplikationer, både i leder och huvud, men samtidigt får jag ingen hjälp av myndigheterna att klara mig vidare. 
Jag får istället föra ett krig mot myndigheter och nåde mig om jag glömmer någon sida där jag måste gå in och anmäla min situation. Det är ju det här med datorn, som inte längre samarbetar med mig  ...
 
Kezzi, du har alldeles rätt, din matte är riktigt knasig!
 
 
 
 
 
 
 

Det blev som det blev och inte som det borde

Publicerad 2018-05-19 16:10:47 i Allmänt,

Jag provade på att jobba. Och kraschlandade totalt! Vare sig kropp eller hjärna hängde med. Dels var det pendlingen som blev för jobbig. 2 timmar i buss varje arbetsdag. 12 timmars frånvaro från hemmet varje arbetsdag. 
Bara att kliva av bussen var ett helt företag, då min värk tilltog dag för dag.
På arbetsplatsen var allting nytt. Min hjärna sa tvärnej! Den orkade helt enkelt inte. Det var för mycket att ta in.
 
Så där står jag nu. Ett steg fram och sju steg tillbaka. Jag sjukskrev mig och provanställningen upphörde.
 
För ganska många år sedan gick jag, som det kallas, in i väggen. Nu kände jag att jag var framme vid väggen igen. Jag känner igen symtomen så väl. Man fattar ingenting, inte ens den enklaste instruktion går att förstå. Man gråter sig igenom kvällar och nätter. 
Så är det inte värt att leva!
 
Jag har också sedan några månader nya besvär. Dels svullnar och värker min arm där jag har lymfödem mer, dels har jag besvär med en hälsena. Men det värsta är nog att jag har ont i ena käken och på insidan av kinden. Har en tandläkartid längre fram, men överväger att försöka få en akuttid.
 
Nu blir det en kamp med myndigheter igen. En ständig oro för ekonomin. En oro för bostaden, för bilen, för livet överhuvudtaget.
Dock känner jag att jag måste bromsa. Inte gasa. Jag måste ta en dag i taget och inte oroa mig för mycket.
 
På onsdag ska jag träffa en läkare på min vårdcentral. Jag hoppas att det är en doktor som förstår min situation. Jag hoppas också att Försäkringskassan förstår vad som hänt och inte ställer mig utan ersättning. 
 
Det är tungt just nu.
 
 
 

Idag om en vecka

Publicerad 2018-04-24 14:40:00 i Allmänt,

Idag om en vecka kommer jag nog att vara riktigt nervös. Eftersom jag ska börja jobba dagen efter! Då börjar ett nytt kapitel i den här eländiga trollresan. En resa som varat under några år och mest inneburit sorg och bekymmer.
 
Ibland har jag under resans gång, tänkt att jag är framme vid någon slags ändstation. Jag har tänkt att jag orkar absolut inget mera. Jag har tänkt att jag nästa morgon inte kommer att klara ens att ta mig ur sängen. 
Jag har känt att jag för längesedan har passerat det acceptabla. 
 
På något sätt har jag tagit mig vidare och nu står jag inför utmaningen att börja ett nytt arbete. Att en arbetsgivare tror på min förmåga, efter det jag blev utsatt för av min förra arbetsgivare känns verkligen som en dröm. Mitt självförtroende har varit så långt nere i botten som det kan komma.
 
Min ekonomi har även den varit nere i botten och jag har sett mig själv i framtiden som hemlös, tiggande pengar. 
Något skyddsnät för svaga människor finns verkligen inte i vårt samhälle. Allt är upp till dig själv. Du får det du orkar med. Sen blir du utan.
 
Jag hade 13 cancertumörer i min kropp. Behandlingen var stundtals djävulskt jobbig. Den fortsätter ett antal år till med den hemska medicinen, som ger så mycket biverkningar. Min ena arm är tjock och svullen på grund av lymfödemet. Jag kommer för alltid behöva använda bandage på armen. 
 
Att slippa sorg och ångest kommer att kännas som en enorm befrielse. Att slippa oroa sig för varje morgondag. Att oroa sig för att cancern ska komma tillbaka, är något som varje cancersjuk får dras med hela livet. Det räcker med den oron. 
Det räcker alldeles väl!
 
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela