trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Tankar

Publicerad 2015-07-31 13:55:20 i Allmänt,

När man får ett cancerbesked, så är det oundvikligt att det väcker enormt mycket frågor och tankar. För min del är det mest praktiska frågor. Jag frågar inte varför? Varför just jag? Är det ett straff? Kommer jag att överleva? Nej, inget sånt.
 
 
Jag tänker på ett personlighetstest vi gjorde på jobbet för ett tag sedan. Det visade bland annat att jag är intresserad av fakta och information. Det stämmer även i detta fall.
 
Min behandlingstid kommer att sträcka sig över ett halvår. En lång period kommer jag att behöva åka till och från Uppsala varje dag för strålbehandling. Jag funderar över hur jag ska orka med det. Kommer jag att köra själv eller tar jag sjukresebussen? Funkar det med Kezzis dagistider? 
Hur blir ekonomin under denna period? Redan nu tycker jag att det är ansträngt att vara ensamförsörjare. 
 
En annan sak som jag funderar mycket på, är varför det inte visade att jag hade en tumör på mammografin i januari i år. Jag ställde den frågan på ett bröstcancerforum och svaren som jag fått har faktiskt chockerat mig. Massor med kvinnor har svarat att de precis som jag, själva upptäckte en tumör i bröstet en kort tid efter mammografin. 
 
Mammografi känns i och med det som en falsk trygghet. Jag kan bara uppmana alla kvinnor att själva undersöka brösten regelbundet och att inte förlita sig på mammografisvaret.
 
 

Hos doktorn

Publicerad 2015-07-30 10:46:21 i Allmänt,

En timme före läkarbesöket åker vi iväg, äldste sonen och jag. Känner mig märkligt lugn och samlad. Inne hos doktorn får jag beskedet som jag redan läst mig till i journalen. "Du har en bröstcancer med spridning till en lymfkörtel", säger han sakligt. "Vi måste operera bort hela bröstet samt ta bort några lymfkörtlar i armhålan. Sen kommer du med allra största sannolikhet behöva både cellgifter och strålning".
 
"Då vill jag bli sjukskriven", säger jag. "Min semester började igår och det här känns verkligen inte som någon semester." Doktorn går iväg för att skriva ett sjukintyg och jag sitter kvar och pratar med cancersköterskan.
 
"Du kommer tappa håret", säger hon och berättar att jag kommer få en rekvistion till en perukmakare. Jag ser framför mig hur jag går med en toppluva på huvudet och tänker att jag kanske inte kommer använda peruken.
Sedan tar hon fram en BH och en liten kudde. Det är en provisorisk protes, som jag kommer att ha första tiden. 
 
"Sen får du en sån här", säger hon och tar fram en siliconklump. "Får jag känna på den?", säger jag. "Så tung den är!". I samma stund som jag fäller den kommentaren, så känner jag att den låter fånig. 
Jag tittar på BH:n som hon stoppar kuddarna i och tänker att det kanske finns enkupade BH:ar eller jag kanske kan sy om mina gamla. För jag tänker likadant här, jag kanske inte kommer att använda den.
 
Jag får en operationstid om tre veckor. Tre veckor! "Första lediga tiden som vi har", säger sköterskan. Hon ger mig remisser för blodprover och EKG och ber mig åka direkt till Akademiska sjukhuset och ta dessa prover.
 
Både sköterskan och doktorn har behandlat mig korrekt och bra. Informationen har varit tydlig och rakt på sak. Vilket jag uppskattar mycket. Dock glömmer jag bort att fråga varför de inte såg detta på den senaste mammografin, i januari i år. Men det är något som jag ska ta upp vid ett senare tillfälle.
Ger mammografin en falsk trygghet? Tror vi att vi är säkra när vi går på undersökningen som vi blir kallade till? Hoppas att jag har ork och kraft att rota lite i det.
 
 

En dag på Skansen

Publicerad 2015-07-29 09:20:24 i Allmänt,

På måndagen börjar min semester och en utflykt till Skansen står på programmet. Det är sönerna, svärdöttrarna och älskade lilla barnbarnet Bror som är med på äventyret. Vi tittar på grisar och klappar getter. Vi ser vargar och berguvar. Vädret är rätt hyfsat, men regnet hänger i luften.
 
Jag tror det var vid björnarna som det hände. Min telefon ringde. Det var från Bröstmottagningen. I samma stund öppnar sig himlen och regnet vräkte ner. "Du får komma och träffa doktorn imorgon klockan ett", säger rösten i telefonen.
Imorgon, tänker jag. Redan. Varför ringer de nu? Jag är ju på Skansen. Orationella tankar virvlar runt i hjärnan. Jag går närmare björnarna och tittar på två stycken som brottas i vattnet.
 
Går sedan tillbaka till sönerna och berättar vad som hänt. Resten av Skansenbesöket går jag som i en dimma. Jag vet att vi tittar på älgar och apor. Att vi klappar en orm och en stor spindel. Jag håller mig nära barnbarnet hela tiden. Vill stoppa tiden. Vill bara vara här, nu, med de människor som betyder mest.
 
Efter Skansen åker vi till en restaurang för att äta middag. Det är jag som kör hela tiden. Jag är djupt koncentrerad på körningen och släpper inte in andra tankar. Kör, kör, hitta parkering, full koncentration. Inget får störa hjärnan, som är som avstängd.
 
Restaurangen, Mosaik, vid S:t Eriksplan är förvånansvärt bra och trevlig. Mycket god mat. Även här är jag nära barnbarnet. Läser en saga medan vi väntar på maten. Deltager inte i konversationen, utan sitter i min bubbla tillsammans med Bror.
 
Innan vi åker hem, åker vi till Enskede, för att hämta Kezzi som varit där hos goda vänner under dagen. Klockan är mycket när vi kommer hem, jag är väldigt trött och somnar direkt.
 
Nästa morgon går jag in och läser min journal på nätet. Jag hittar beskedet som jag kommer få av doktorn lite senare. Jag läser orden om och om igen. Jag har en malign tumör i bröstet, en metastas i en lymfkörtel och hela bröstet ska opereras bort.
Fast jag var förberedd på orden, så känns de ändå så oerhört, oerhört chockerande. 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela