trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Tålamod

Publicerad 2018-03-28 18:49:39 i Allmänt,

Tålamod har blivit en bristvara hos mig efter min cancersjukdom. Tidigare i livet, har jag haft ganska gott om den varan, men som sagt, nu är det på upphällningen.
Jag har ju haft ett jobb på gång ganska länge nu. Men det är så att arbetsförmedlingen ska ta ställning till om det kan betalas ut lönebidrag till arbetsgivaren. Det är där det brister. Mitt tålamod alltså. 
 
När jag meddelade arbetsförmedlingen att jag hade något på gång, så tog det en vecka innan jag fick svar. Då skulle ett möte bokas in. I fredags skulle vi haft mötet hos arbetsgivaren i Uppsala. När jag precis ska kliva ut genom dörren för att åka till Uppsala, ringer det en handläggare och säger att mötet måste ställas in, eftersom min handläggare inte var på plats.
 
Då sjönk jag ner i en svacka. De här svackorna blir djupare för varje motgång och med det följer att uppstigningen också försvåras. Kroppen protesterade rejält. Huvudet värkte och var yrsligt. Lederna brände. Tröttheten kändes förlamande. Blodsockret åkte berg- och dalbana. 
 
Jag började åter tänka att jag inte skulle få något jobb överhuvudtaget. Såg framför mig att jag måste sälja både bil och lägenhet. Har ju haft de tankarna borta ett tag, men nu kom de tillbaka med besked.
 
Måndagen kom och jag hörde ingenting från arbetsförmedlingen. Svackan blev djupare. Så i tisdags eftermiddag blev jag uppringd av handläggaren. Nytt möte är bokat, dock inte förrän den 5:e april.
Jag verkligen avskyr att det här ska ta sådan tid!
 
Tålamodet brister även i andra sammanhang. Jag har till exempel alltid läst mycket böcker, men sedan jag blev sjuk är det inte många böcker jag klarat att läsa ut. Jag läser kanske halva boken, sen tappar jag intresset. Kan inte koncentrera mig på att läsa vidare. 
Likadant är det med andra saker. Blev väldigt intresserad av fåglar ett tag. Tittade på fåglar ute och sökte på internet efter bilder och läten. Men intresset försvann lika fort som det kom.
En annan sak som jag fick för mig att jag ville börja med var släktforskning. Jag besökte släktingar och läste allt jag kom över om ämnet på nätet. Tyvärr tappade jag även det intresset.
 
Jag vet att det här inte är ovanligt efter en cancersjukdom. Jag läser i olika cancergrupper om personer som har samma problem. Men det är irriterande att jag inte kan hålla en tråd vid liv!
 
Jag hoppas jag kan ta mig upp och ur svackan de närmaste dagarna. 
Att kropp och huvud hamnar någorlunda i balans.
 
 
 
 

7 år

Publicerad 2018-03-19 18:40:54 i Allmänt,

Man brukar säga "sju svåra år" eller att livet går i sjuårscykler. När jag tänker tillbaka på mina senaste sju år, kan jag säga att det inte bara var svåra år, utan att det var rent överjävligt svåra år. Men eftersom jag tänker börja en ny sjuårsperiod nu, så hoppas jag innerligt att den blir lite lättare. 
 
Men först ska jag göra en sammanfattning av allt elände denna period dragit med sig:
 
Min mammas oväntade död.
 
Skilsmässa och flytt.
 
Ny flytt pga att Kezzi blev attackerad av pitbullhundar i mitt nya bostadsområde.
 
Cancer, tretton aggressiva tumörer upptäcktes.
 
Bortoperation av ett bröst + lymfkörtlar.
 
Cellgiftsbehandling
 
Strålbehandling
 
Två omgångar med blodförgiftning som ledde till inläggning på sjukhus.
 
Kroniskt lymfödem i armen, måste för alltid ha ödemstrumpa på armen.
 
Tio års anticancerbehandling som har många biverkningar, till exempel försämring av min artros.
 
Min tjänst tas bort och görs om, vilket jag får reda på först när jag tänker börja jobba igen efter den långa sjukskrivningen.
 
Får sluta min anställning, eftersom arbetsgivaren anser att de inte har något jobb till mig.
 
Misslyckad ögonoperation på grund av hjärtkomplikationer. Får göra ytterligare en ögonoperation efter ett par veckor.
 
Har på gång att få leda studiecirklar i ett studieförbund, men eftersom min kontakt där slutar sitt arbete så rinner det hela ut i sanden.
 
Hoppar av min älskade kör av framför allt kostnadsskäl.
 
Kezzi börjar halta och veterinären konstaterar artros i frambenen och kronisk njursvikt. Blir en hel rad kostsamma undersökningar och behandlingar. Egentligen ser jag ingen förbättring. Vissa dagar är Kezzi inte alls road av promenader. Veterinären vill att jag tänker i banorna att Kezzi kanske inte har någon livskvalitet längre.
 
Ledsnar på jobbsöket, som inte leder någonstans och ansöker därför om pensionsutbetalning. Inser att jag har förhastat mig där, då beloppet jag kommer att få varje månad är drygt 8000 kr. Det går naturligtvis inte att leva på. Bostadstillägg betalas inte heller ut till den som är under 65 år. Avbryter pensionsbetalningen och ansöker om A-kassa istället.
Men eftersom jag fått pension beviljad en gång, så sänks min A-kassa dramatiskt. Från en dagpeng på 910 kr till en dagpeng på 349 kr. Det är ett beslut som inte går att överklaga.
 
På plussidan då? Det måste väl finnas något positivt? Jo, jag har mina söner och deras fruar med familjer. Äldste sonens bröllop. Har två barnbarn och ett tredje på väg. Har goda vänner och gosiga hundvänner. Får mycket pepp och stöd på sociala medier. Har börjat engagera mig politiskt.
 
 
Så visst finns det mycket positivt. Men jag har ledsnat nu. Ledsnat på att alltid ha ledvärk och stela leder, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Att armen svullnar mer och mer. Problem med kläder när armen är svullen.
Att behöva ta beslutet att min hund kanske inte får leva längre. Att jag har svårt att läsa böcker på grund av att hjärnan inte hänger med. Det är vanligt efter cancersjukdom. Att minsta krämpa väcker en oro för att cancern har kommit tillbaka. Att min diabetes har börjat krångla och tvingat mig att öka insulindosen. Att jag måste äta så mycket värktabletter och tabletter för högt blodtryck.
 
Nästa 7 år vill jag uppleva glädje mesta tiden. Slippa oron för ekonomin och om jag måste sälja lägenheten för att överleva. Jag vill faktiskt ha ett ganska händelsefattigt liv de följande 7 åren.
 
 
 

Tjoho nej...

Publicerad 2018-03-13 14:49:00 i Allmänt,

(null)
 
I början av året var jag så less på allting, som hade med jobbsök att göra. Skicka in ansökningar och få nej. Gå på intervjuer och få nej. 
Jag var på en hemsk intervju i Västerås. Den kändes som ett domstolsförhör, inte som en arbetsintervju.
 
Då gav jag upp allt och ansökte om förtida uttag av pensionen. Det blev godkänt och de pengar jag skulle få var 8000 kr/månad efter skatt. Den summan går naturligtvis inte att leva på och något bostadstillägg får man inte innan 65 års ålder. Att bo i en husvagn eller koja i skogen fanns i mina tankar, men jag insåg att det inte var realistiskt.
 
Alltså återkallade jag pensionsbeslutet. Vad händer sen? Jo, igår kom ett beslut från A-kassan. Eftersom jag fått pension beviljad sänks min dagersättning från 910 kr/dag till 349 kr/dag. Trots att jag återkallat pensionsbeslutet.
 
Inatt har jag suttit uppe halva natten och googlat pensionsbeslut, A-kassa och domar. A-kassan har gjort rätt. Det finns en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen som de går efter. Samordning av pension och arbetslöshetsersättning ska ske trots att sökanden inte uppbär pension, säger domen.
 
Hur förbannat arg och ledsen är jag? Hur krångligt får allt vara? 
 
Jag har ett jobb på gång i Uppsala, men jag vet inte om och när jag kan börja där.
 
Sedan har jag en hund som inte mår så bra. Imorgon blir det nytt veterinärbesök. Trots försäkring kostar dessa besök som skjortan och halva slipsen. Försäkringen är för övrigt inte billig den heller.
 
När jag pratade med veterinären i förra veckan, tog hon åter upp frågan om avlivning av Kezzi. Behandlingen som han ska få imorgon är det sista de kan erbjuda honom. 
 
De senaste åren har varit fulla med motgångar. 
Snart klarar jag inte mer.
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela