trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Hos doktorn

Publicerad 2016-11-24 15:43:00 i Allmänt,

Jag tror att min förkylning börjar släppa sitt envisa grepp nu. Är inte riktigt lika ansatt av slem och hosta längre. En förkylning kan vara banal, men samtidigt kan den vara väldigt dominerande.
 
Igår besökte jag smärtkliniken i Uppsala. Självklart väntade jag mig ett underverk, fast jag innerst inne visste att underverk inte händer så ofta.
Doktorn föreslog ett byte av min artrosmedicin, som jag ätit i flera år. Helt okey, tyckte jag. Det kan vara bra att göra ett byte då och då.
 
Men sen kom det jobbiga. Insättning av värkmedicin. "Jag vill inte ha något som jag blir trött av", hävdade jag med bestämdhet. Jag berättade om det ruggiga smärtplåstret, som gjorde mig helt avtrubbad. Doktorn, som var mycket vänlig och empatisk, förklarade det jag redan visste. Man blir trött av starka värkmediciner. För att försöka vara en snäll patient, så gick jag med på att pröva en medicin. 
 
Doktorn tyckte för övrigt att min situation var helt förfärlig, först cancersjukdomen, den jobbiga behandlingen, den svåra värken och så att bli av med jobbet ovanpå det. 
 
Igår kväll tog jag så den nya medicinen och sov som en klubbad oxe. Det var ju bra. Hade säkert mycket sömn att ta igen efter alla hostnätter.
Men imorse kände jag mig fortfarande som en klubbad oxe. Fick lägga mig igen efter att ha varit vaken någon timme.
 
Det är den här tröttheten jag inte klarar av. Att gå som i dvala. Värken finns kvar, men hjärnan är på något sätt bortkopplad och bryr sig inte om värken. Bara den får sova. Så någon storkonsument av dessa tabletter kommer jag nog inte bli.
 
Nu när förkylningen har lagt sig lite, får jag sätta igång med jobbsöket igen. Har inte haft någon ork alls, att ta itu med det under den senaste tiden.
 
 
 
 

Envis förkylning

Publicerad 2016-11-21 13:22:55 i Allmänt,

Jag tror inte att den här herrn uppskattar sin matte just nu. På nätterna hostar hon och på dagarna ligger hon som uthälld i soffan. Hur kul är det? Inte ett dugg, tycker Kezzi.

 
Förkylningen är mer än envis, jag tror att den är inne på fjärde veckan nu. Minst.
 
Något som däremot är mer än bra, är att jag fått en tid på Smärtmottagningen. Mina leder har värkt om möjligt, ännu mer under förkylningen, så det ska bli intressant att se om de kan hitta på något. Jag vägrar dock smärtmedicin som gör mig avtrubbad och neddrogad, så någon lätt patient blir jag nog inte.
 
Sen ringde de från Ödemmottagningen och gav mig en tid där för min svullna arm. När jag berättade att det dyra kompressionsförbandet, som jag fick betala själv, inte fungerade så bra, blev sjukgymnasten som ringde konfunderad. Sådana bandage ingår i högkostnadsskyddet, så den kostnaden ska man inte behöva ta själv. Men jag hade väl otur, sjukgymnasten jag var hos på min vårdcentral, hade sannolikt inte ett sådant avtal.
Va??! Typiskt!!
 
Idag har jag "magdag". En gång i forntiden när jag arbetade på långvården, hade patienterna där magdagar. De fick laxermedel och så skötte de magen regelbundet.
Jag behöver inte ta dylika preparat, för en av alla miljoner biverkningar som anticancermedicinen har, är just påverkan på magen. Jag får ta stoppande medel istället.
 
Sen var jag borta på middag igår och åt både mycket och gott. Magen fick sig nog en rejäl chock. Trots att det inte syns utanpå, är jag inte särskilt stor i maten numer. Tvärtom faktiskt. Har inget intresse av vare sig mat eller matlagning längre. Vore jag inte diabetiker skulle jag slarva oerhört med maten och mestadels leva på frukt. Tyvärr. Slarvmaja är jag!
 
På jobbfronten är det intet nytt. Jag har inte orkat med något jobbsökande senaste tiden. Får hoppas förkylningen ger med sig snart, så jag får tillbaka orken. Det är liksom stiltje i huvudet. Orkar inte ens bekymra mig för framtida försörjning.
 
Ikväll är det kören igen. Det blir lite energipåfyllning. Sångfröken Caroline har energi som få, som hon gärna delar med sig. 
 
På söndag har vi konsert på Skansen kl. 16. Kom gärna och lyssna!
 
 

Nästa steg

Publicerad 2016-11-17 12:54:36 i Allmänt,

Så här knasig ser min arm/hand ut varje kväll. Kompressionsbandaget, som är i två delar stasar och klämmer åt. Bandaget, som jag fick köpa själv och billigt var det inte, ska väl inte fungera så här?

Nu har jag ringt till onkologen, som ska skriva remiss till lymfmottagningen på Akademiska. Hoppas de har något annat att föreslå och att det finns möjlighet att få det till subventionerat pris.

 
Det som syns på den här bilden, är inte min arm, utan det är en liten kanin som har bott här ett par dagar. Att kaninen är fullständigt ofarlig för en hund, har Kezzi väldigt svårt att acceptera. Att kaninen sen omgärdas av ett kompostgaller gör inte saken bättre. Kompostgaller är efter fyrverkerier, det absolut farligaste som finns, tycker Kezzi. Den här kaninen har också en liten hobby, han biter tag i gallret, lyfter upp det och släpper sedan taget. Vilket leder till skrammel, som innebär att Kezzi flyger upp i mitt knä.
 
Jag, som är en stor djurvän, tycker bara att det är kul när kaninen kommer på besök. Kaninen verkar också trivas, så Kezzi får nog försöka bearbeta sin rädsla.
 
Hur är det på jobbfronten då? Jo, det ska jag tala om, där är det mörkt. Kolsvart närmare bestämt. Arbetsgivaren har inte lyckats finna något jobb, som de anser att jag kan klara av, så det blir uppsägning!
 
Försäkringskassan däremot, är av en annan åsikt. De har avslagit min ansökan om sjukersättning och anser därmed att jag kan arbeta. Var och med vad anger de dock inte ...
 
Sen har jag en långdragen och oerhört seg förkylning, som jag dras med, så humöret är inte på topp just nu. Jag ska försöka få till en överklagan till försäkringskassans beslut, men har väl inte så stora förhoppningar om att de ska ändra sig.
 
Det nya i vårt samhälle nu, är ju att det ska sparas pengar på sjuka och handikappade. Att se till att vi kommer i jobb och kan betala skatt, borde istället vara det rimliga. Försäkringskassan borde premiera arbetsgivare som värnar och tar hand om sina anställda. Istället för att skicka dem på soptippen.
 
Nej, man står där helt utlämnad, inget stöd vare sig från arbetsgivare eller försäkringskassa. 
 
Jag har en bil och en lägenhet att avyttra, även om banken äger det mesta, men någon slant kan jag kanske få över vid försäljning.
 
Det känns så extremt, oerhört tungt att leva nu.
 
Först ta sig igenom den svåra sjukdomen, operationen och behandlingen. Sen stå på behandling i ytterligare 10 år, en behandling som ger svåra biverkningar. 
 
Och så nu detta. Slängd åt vargarna.
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela