trollresan.blogg.se

Bloggen handlar om min resa med ett oväntat resesällskap, min bröstcancer.

Gnäll och skyddsänglar

Publicerad 2016-01-30 12:08:01 i Allmänt,

Det här blir ett inlägg fullt av gnäll! Var beredd på det, om du fortsätter att läsa.
 
Först ska jag gnälla över att jag vaknade med halsont. Sen ska jag gnälla över att tandläkarkostnaden förra veckan uppgick till 1800 kr! För lagning av 2 sönderbitna tänder.
 
Nu fortsätter gnälleriet med gnäll över min nuvarande cancerbehandling. 25 gånger ska jag strålas. Varje vardag i 5 veckor. Har klarat av 2 gånger.
 
Att åka buss dit och hem, sammanlagt 2 timmar bekommer mig inte så mycket, men väntetiden, den är jobbig! Igår satt jag i sjukhusentrén i 3 timmar och väntade efter behandlingen. Tur att jag hade kaffe och mackor med mig. Vissa dagar blir det väntetid både före och efter behandling.
 
Jag kontrollerade upp hur det skulle fungera att åka vanlig buss istället för sjukresebuss, men den stora nackdelen då är att jag måste byta buss vid centralen i Uppsala. Sen måste man ligga ute med biljettpengar och skicka in biljetter, sjukhuskvitto och sjukvårdsintyg till landstinget. 
 
Själva strålbehandlingen trodde jag skulle gå som en dans! Bara hoppa upp på en brits och skutta därifrån efter 10 minuter. Trodde jag! 
Men icke! Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt?!
 
Strålningen är andningsstyrd! Vilket innebär att jag får ta på mig Star Wars-glasögon och hålla koll på min andning via en stapel. På kommando ska jag andas in och få upp stapeln i en ruta, sen ska jag hålla andan i 20 sekunder och se till att stapeln är kvar i rutan under tiden. Går stapeln över eller under rutan avbryts strålningen och eftersom jag ska ha en viss mängd strålning, är det bara att försöka få in stapeln i rutan igen. 
Detta upprepas många gånger.
 
Att ligga på den hårda britsen är inte heller någon barnlek. För jag måste ha armarna bakåt hela tiden och ligga blickstilla. Armen på den opererade sidan är det inga problem med, för där har jag nedsatt känsel efter operationen. Men den andra armen! Jag får så ont och krampar och skakar i armen. När jag efteråt ska ta ner den, sitter den fast och jag får "bryta" ner den med andra handen. 
Att då gå ut och sätta sig i entrén i 3 timmar känns inte roligt!
 
Igår var faktiskt första gången under det senaste halvåret som jag tyckte riktigt synd om mig själv. Allt kändes orättvist och hopplöst. 
Det känns inte mycket bättre idag, tyvärr. Jag läste ett par artiklar om skyddsänglar, det hävdas i dessa artiklar att alla människor har en skyddsängel, som följer en hela livet. 
Då har jag bara en fråga, var är min skyddsängel?
 
 

Vi tre

Publicerad 2016-01-26 12:28:32 i Allmänt,



Här på bilden sitter jag och mina barnbarn Bror och Minna. De här små knytena betyder så extremt mycket för mig. Jag kommer ihåg när jag själv fick barn och min mamma blev alldeles överväldigad. Jag hade lite svårt att förstå henne då, men nu, nu förstår jag exakt hur hon kände!
 
 
Igår besökte jag Akademiska Sjukhuset för en bentäthetsundersökning. Det var en lindrig undersökning. Jag låg på en brits i 10 minuter, medan en magnetkamera for över mig. Den medicin som jag ska äta i 5 år, för att motarbeta återfall av cancern, har många biverkningar. Till exempel benskörhet, därför görs den här undersökningen för att se om skelettstärkande medicinering behöver sättas in.
En annan biverkningar är dessvärre ledsmärtor, vilket jag redan har så det räcker och blir över.
 
 
Idag ska jag till tandläkaren. Jag var dum nog att bita i en karamell förra veckan, vilket ledde till att en tand gick mitt itu. Som sjukskriven under lång tid, har man en rätt ansträngd ekonomi och ett tandläkarbesök nu hade jag inte budgeterat för. Typiskt!!
 
Jag har förstått att man såhär i sluttampen av en cancerbehandling och under det första året, får kämpa med mycket oro. Rädslan för att få ett återfall, kommer aldrig att försvinna, men nu är det andra saker som skapar oro. Själv känner jag en oro för hur det ska bli, helt enkelt. Med jobb, med fritid, med allting egentligen.
 
På min arbetsplats genomförs snart stora förändringar och jag har ingen aning om vad jag kommer tillbaka till. Det känns nästan mest oroande. Vad blir mina arbetsuppgifter? Vad är förändrat?
 
Det finns mycket tid till grubbel, vilket både är en fördel och en nackdel. Är man som jag en grubblande typ, kan det bli för mycket av den varan.
 
Annars kan jag meddela att tuttiluttprotesen fungerar väldigt bra! Den är ganska tung, men kompletterar den andra tuttisen perfekt!
 
 
 

Lysande!

Publicerad 2016-01-20 11:51:50 i Allmänt,

Igår var jag till husläkaren på den årliga diabeteskontrollen. Jag var helt inställd på att doktorn skulle bekymra sig över mina knasiga värden, så jag blev riktigt överraskad när det visade sig att mina prover var helt lysande! Mitt långtidssocker var normalt! Så bra har det inte varit sen jag fick diabetes. Även njurvärdet och blodtrycket var bra och blåsljudet på hjärtat var borta. 
 
Min kost har det varit lite si och så med, sen jag fick min bröstcancer. Periodvis har jag ätit väldigt lite och under andra perioder intagit sånt som diabetiker kanske inte ska äta så mycket av. Men något som återkommit är förstås min favoriträtt tacos. Samt många fiskrätter. Jag tror att både tacos och fisk med mycket grönsaker är bra diabetesmat. Sen äter jag inte alls lika mycket mackor som tidigare och allt bröd är glutenfritt. Så lite rätt har jag gjort, vilket märktes på proverna.
 
Imorgon ska jag till en protesmottagning i Uppsala för utprovning av bröstprotes. Jag har tills nu använt en provisorisk protes i form av en kudde, som jag fick efter operationen. Den har fungerat bra men jag antar att protesen blir mer utformad efter det befintliga bröstet. Så att de blir lika. Ja liksom hänger lika mycket ...
 
Jag har varit väldigt trött ett tag, men både igår och idag har jag känt mig piggare. Så pass pigg att jag börjar tänka på och se fram emot att återvända till jobbet i vår. Det blir en aning enahanda att bara gå hemma. Som sjukskriven har man inte heller råd att göra så mycket och bara glo på sina egna väggar blir enformigt i längden.
 
Något annat jag ser fram emot är förstås kören. Så fort min strålbehandling är avklarad ska jag börja igen. Eventuellt börjar jag tidigare om det rent tidsmässigt fungerar. Måste ju träna inför konserten på Dalhalla i sommar!
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Trollis

Jag är mamma, farmor, svärmor och matte. Sjuksköterska till yrket.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela