7 år
Man brukar säga "sju svåra år" eller att livet går i sjuårscykler. När jag tänker tillbaka på mina senaste sju år, kan jag säga att det inte bara var svåra år, utan att det var rent överjävligt svåra år. Men eftersom jag tänker börja en ny sjuårsperiod nu, så hoppas jag innerligt att den blir lite lättare.
Men först ska jag göra en sammanfattning av allt elände denna period dragit med sig:
Min mammas oväntade död.
Skilsmässa och flytt.
Ny flytt pga att Kezzi blev attackerad av pitbullhundar i mitt nya bostadsområde.
Cancer, tretton aggressiva tumörer upptäcktes.
Bortoperation av ett bröst + lymfkörtlar.
Cellgiftsbehandling
Strålbehandling
Två omgångar med blodförgiftning som ledde till inläggning på sjukhus.
Kroniskt lymfödem i armen, måste för alltid ha ödemstrumpa på armen.
Tio års anticancerbehandling som har många biverkningar, till exempel försämring av min artros.
Min tjänst tas bort och görs om, vilket jag får reda på först när jag tänker börja jobba igen efter den långa sjukskrivningen.
Får sluta min anställning, eftersom arbetsgivaren anser att de inte har något jobb till mig.
Misslyckad ögonoperation på grund av hjärtkomplikationer. Får göra ytterligare en ögonoperation efter ett par veckor.
Har på gång att få leda studiecirklar i ett studieförbund, men eftersom min kontakt där slutar sitt arbete så rinner det hela ut i sanden.
Hoppar av min älskade kör av framför allt kostnadsskäl.
Kezzi börjar halta och veterinären konstaterar artros i frambenen och kronisk njursvikt. Blir en hel rad kostsamma undersökningar och behandlingar. Egentligen ser jag ingen förbättring. Vissa dagar är Kezzi inte alls road av promenader. Veterinären vill att jag tänker i banorna att Kezzi kanske inte har någon livskvalitet längre.
Ledsnar på jobbsöket, som inte leder någonstans och ansöker därför om pensionsutbetalning. Inser att jag har förhastat mig där, då beloppet jag kommer att få varje månad är drygt 8000 kr. Det går naturligtvis inte att leva på. Bostadstillägg betalas inte heller ut till den som är under 65 år. Avbryter pensionsbetalningen och ansöker om A-kassa istället.
Men eftersom jag fått pension beviljad en gång, så sänks min A-kassa dramatiskt. Från en dagpeng på 910 kr till en dagpeng på 349 kr. Det är ett beslut som inte går att överklaga.
På plussidan då? Det måste väl finnas något positivt? Jo, jag har mina söner och deras fruar med familjer. Äldste sonens bröllop. Har två barnbarn och ett tredje på väg. Har goda vänner och gosiga hundvänner. Får mycket pepp och stöd på sociala medier. Har börjat engagera mig politiskt.
Så visst finns det mycket positivt. Men jag har ledsnat nu. Ledsnat på att alltid ha ledvärk och stela leder, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Att armen svullnar mer och mer. Problem med kläder när armen är svullen.
Att behöva ta beslutet att min hund kanske inte får leva längre. Att jag har svårt att läsa böcker på grund av att hjärnan inte hänger med. Det är vanligt efter cancersjukdom. Att minsta krämpa väcker en oro för att cancern har kommit tillbaka. Att min diabetes har börjat krångla och tvingat mig att öka insulindosen. Att jag måste äta så mycket värktabletter och tabletter för högt blodtryck.
Nästa 7 år vill jag uppleva glädje mesta tiden. Slippa oron för ekonomin och om jag måste sälja lägenheten för att överleva. Jag vill faktiskt ha ett ganska händelsefattigt liv de följande 7 åren.
