Ulligt
Ulligt och gulligt! Det kan man säga om vantarna som jag fick av daghunden Lazzes matte igår. Ett par handtovade och handbroderade ullvantar. Vantar är annars inte det lättaste plagget att hitta för mig. Har korta och tjocka fingrar, samt en svullen vänsterhand. Vantar och handskar är liksom inte gjorda för sådana händer, men de här passar perfekt.
På tal om händer, så kan jag ta tillfället i akt att klaga lite över ledvärken. Då inte bara i händerna utan överallt. Det har varit en jobbig höst med mycket värk och extrem trötthet. Hade jag inte de här två hundgossarna att passa, så skulle jag förmodligen sova dygnet runt.
Känner lite att omgivningen, såsom bostad och bil, står under förfall. Hur ska en orka sköta sånt när en knappt orkar hålla sig vaken?
På jobbfronten är det intet nytt. Fick dock svar från en butik, där jag sökt jobb, att jag inte var intressant. Det var ju i och för sig bra, att de hörde av sig. De flesta gör inte det. Fast man borde förstås förstå då, att man inte är intressant.
Den 7 november 2016 skickade jag in en begäran om omprövning av beslutet att neka mig sjukersättning. I april 2017 gick ärendet vidare till Förvaltningsrätten. För ett halvår sedan alltså. Ingen kan säga att deras handläggningstider är korta. Att de fuskar och snabbar sig igenom ärendena. Nädå, lugnt och metodiskt gås det igenom. Samtidigt som det hela tiden fylls på med nya ärenden, eftersom Försäkringskassan fortsätter att neka både sjukpenning och sjukersättning.
Ett begrepp som har kommit fram mycket den senaste tiden är "cancerbaksmällan". Ett helt perfekt ord! Äntligen talas det om detta. Om tiden efter sjukdom och behandling, som i mina och de flesta cancersjukas ögon är minst lika jobbig som sjukdomstiden.
Att då under den här tiden bli behandlad som skräp och sopa, av myndigheter, arbetsgivare och eventuella nya arbetsgivare är som att gå raka vägen mot undergången.
För varje motgång tänker jag, att jag kommer inte att orka en motgång till. Jag vet att jag snart är där. Vid den gränsen.
