Omslag i luften
Hastiga väderomslag, som vi bjuds på nästan varje dag, är inget vare sig för Kezzi eller mig. Våra leder tar lite stryk av det och vi linkar fram värre än vanligt emellanåt. Ibland tvärstannar Kezzi och bara blänger på mig. Jag vet vad han vill säga, "jag går inte en meter till". Hur jag kan veta det? Jo, jag vill själv säga så ibland ...
Men att vara i rörelse ska ju vara bra för oss med artros, så vi tragglar oss vidare på våra promenader.
Något som jag också tragglar med är jobbsökeri. Bland annat tog jag kontakt med ett företag häromdagen och fick komma dit på intervju. Det var inte så att de sökte personal, utan jag erbjöd mina tjänster. Personen jag pratade med tyckte att det var märkligt att min tidigare arbetsgivare inte lät mig jobba kvar.
Det där är något som känns knepigt för mig. För det låter så helt orimligt att man blir uppsagd från kommunen, där man arbetat i många år, på grund av att man inte kan omplaceras efter genomgången sjukdom med kvarstående funktionsnedsättning.
Att i det läget förklara vem jag är och vilka arbetsuppgifter jag inte kan utföra, känns väldigt jobbigt. Rent av deprimerande.
Jag vet att jag är negativ, men det negativa är en reaktion på allt jag varit med om och blivit utsatt för. Min ork för allting är kraftigt reducerad.
Jag har bokat en tid på onkologimottagningen för att diskutera medicineringen. Jag vet inte om jag orkar fortsätta med den här anticancermedicinen, som ger så mycket biverkningar. En effekt av den medicinen är att jag måste äta mycket smärtstillande. Tabletter som jag blir så trött av.
Och trött kan man inte vara när man ska vara en aktiv arbetssökande.
