I mitt arbete genom åren, har jag upplevt några riktigt traumatiska ögonblick. Som när jag för 20 år sedan arbetade som nattsköterska och tillfälligt var ensam inne på kontoret på natten. En fullständigt galen människa bryter sig in och jag blir övertygad om att min sista stund är kommen. Påståendet att ens liv passerar i revy, när man tror att man ska dö, stämmer. Jag såg för mitt inre hela mitt liv, speciellt långa uppehåll gjordes vid bilderna av mina barn, som var ganska små då.
Efter en, som jag tyckte, evighet kom äntligen polisen och jag togs om hand på ett proffsigt sätt. Även min arbetsgivare, kommunen, tog hand om mig proffsigt och framför allt empatiskt.
När jag nu hos samma arbetsgivare blivit uppsagd och utsparkad efter min svåra sjukdom, finns inget av detta omhändertagande kvar. Nu har bara ett empatilöst och avståndstagande sätt visats mig.
Jag är så rädd att jag ska fastna i ett negativt tankesätt. Efter inbrottet fick jag panikångest några gånger, men då fanns professionell samtalshjälp att få via arbetsgivaren.
Det där inbrottet dyker fortfarande upp i mina tankar några gånger i månaden. Hur länge ska den här obearbetade chocken efter uppsägningen finnas kvar?
På Arbetsförmedlingen möttes jag dock av både empati och kunnighet. Och stor förvåning. Över att en kommunal arbetsgivare så lättvindigt släpper en person med så lång erfarenhet och kompetens.
Nu söker jag jobb. Har skickat in några ansökningar. Helst skulle jag vilja arbeta med människor som är utsatta och har det svårt, men i dagsläget får jag vara glad åt vad som helst.
Oron för framtiden är stor hos mig. Ska jag ha råd att bo kvar? Om inte, var ska jag då bo? Kommer jag kunna ha min bil kvar? Om inte, tror jag att det blir svårt att gå kvar i kören.
Håller på och lägger in annonser på olika köp/säljsidor. Säljer saker som jag inte använder, men som kanske kan glädja någon annan och samtidigt ge mig några kronor.
För mig är den här ekonomiska oron oerhört tärande. Det är några år för tidigt för att ta ut pension, skulle jag göra det blir ekonomin extremt ansträngande.
Om jag går 10 år bakåt i tiden, kunde jag aldrig tro att detta skulle hända mig. Bli ensamstående. Få dödlig sjukdom med påfrestande och mycket långvarig behandling. Komplikationer av behandlingen. Få sparken från jobbet. En ständig oro för ekonomin.
Det sägs att det är de starkaste som utsätts för de svåraste utmaningarna. Nu vill jag bara meddela att jag inte längre tillhör de starkaste. Tvärtom. Känner mig lika skör som en lövtunn glasskiva.