Efter ljus kommer mörker
Ett antal veckor har jag nu arbetat inom psykiatrin i kommunen. Jag har trivts jättebra och det har fungerat alldeles utmärkt. Innan jag började där framhöll arbetsgivaren att det bara var ett tillfälligt jobb. Tillfälligt. Mycket tillfälligt.
Ingen arbetsgivare har hört av sig och frågat hur det har gått och hur det känns efter att ha varit sjukskriven för en svår sjukdom under 1,5 år.
Men plötsligt blir jag kallad till ett akut möte. Jag frågade vad det rörde sig om, men det skulle jag få veta först på mötet dagen efter.
Naturligtvis anade jag ugglor i mossen. Min magkänsla sa mig direkt att det inte skulle komma något positivt ut av det mötet. Det gjorde det inte heller. Jag blev uppsagd! Mötet tog inte ens 15 minuter och jag fick gå därifrån med ett uppsägningspapper i handen. Inte heller då fick jag någon fråga om hur det kändes.
När jag efter 9 månaders sjukskrivning kontaktade arbetsgivaren och sa att jag ville börja jobba igen, fick jag reda på att min tjänst inte längre fanns kvar. Det hade ingen berättat för mig.
I höstas följde en omplaceringsprocess, där jag skickades runt till olika arbetsplatser. På ena stället sökte de en typ av flyttkarl, på ett annat ställe en cisternhandläggare. På ett ställe sökte de en kundmottagare och det kändes som ett arbete jag skulle kunna klara av. Men fick då veta att det inte behövdes någon sådan längre. Jag var vidare intresserad av ett arbete som telefonist/receptionist, men det ansåg de att jag inte skulle klara av.
Jag anmälde också själv intresse för två andra jobb, men på det ena ansågs jag för okvalificerad och det andra jobbet hade någon annan redan fått.
Så är läget nu. Om ett halvår står jag utan arbete.
Arbetsgivaren frågar inte hur det känns. Är jag inte en människa? Finns jag ens? Är jag bara ett jobbigt streck i någon lista? Ett streck som härmed suddas ut!
