Kampen
För de som är hemma i jobbsökarbranschen, kommer kanske ett nej på sökt anställning inte som någon chock.
De ba´ "surpris, surpris arbetsgivaren, när ni upptäcker att ni valde fel person!". "Och vem vill vara anställd av en arbetsgivare med så dåligt omdöme, som ratar den bäste?"
Så tänker de nog. Så tänker inte jag. I mina tankebanor rör sig andra tankar. Inte mycket surpris där, utan mer en bekräftelse på hur värdelös jag är. Som får nej.
Häromdagen träffade jag en före detta kollega. "Det här är ju inte klokt!", uttalade hen med ett bestämt tonfall. "Här går vi på knäna och du går arbetslös. Du skulle kunna göra massor med arbetsuppgifter på jobbet."
Nu var det ju dock så att arbetsgivaren tyckte att mina 36 år som sjuksköterska var i ynkligaste laget. Det fanns liksom inget jobb jag kunde utföra längre. För att jag hade fått ledkomplikationer av cancerbehandlingen.
Så jag ba` "Wihoo, nej jag är ju i jobbsökarbranschen, mellan två jobb liksom!".
Imorgon är det återbesök på Arbetsförmedlingen. Då ska jag redogöra för vad som hänt sen sist.
Och vet ni, jag tycker att det här är förnedring. På hög nivå! Jag har genomgått en dödlig sjukdom, som jag fortfarande inte har återhämtat mig ifrån. Jag har fått komplikationer som är kroniska. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, förutom åren när jag utbildade mig.
Sen har man då i Svea Rikes land, rätt att ge en person sparken på grund av hälsoskäl och slänga ut den personen i en tillvaro av kamp, kamp och åter kamp.
Surpris!
