En förklaring
Jag hade ett långt samtal med min väninna igår. Vi pratade om det som vi båda visste. Att jag fastnat. Att jag inte gått vidare efter min cancersjukdom. Att orsaken till det är den chock som jag kastades in i, när jag istället borde ägnat tid och kraft åt att ta mig vidare från sjukdomen.
Chocken var att jag förlorade mitt jobb. Att det var, som man sade, helt otänkbart att jag skulle få gå tillbaka till mitt jobb. Chocken följdes av en lång process, där det gång på gång hävdades att det inte fanns någon sysselsättning för mig.
Den här processen var oerhört ansträngande och till sist gav jag upp. Jag lät dem säga upp mig. Mitt fackförbund ville att vi skulle dra det vidare, men jag orkade inte.
Där sitter jag nu. I en obearbetad sjukdomsfas. Efter en svår och dödlig sjukdom. Med livslånga komplikationer.
I en obearbetad chockfas efter att ha fått lämna jobbet.
Hösten har varit sanslöst tung. Först den misslyckade ögonoperationen. Ovissheten innan jag opererades på nytt.
Sedan den extremt långdragna förkylningen.
Ovanpå det den ovissa ekonomiska situationen.
Jag ville bara förklara varför jag verkar så dyster.