Ändring ett och två
Nu har jag gjort det som jag som yrkesperson, sjuksköterska, inte skulle rekommendera. Men nu är jag ju en vanlig människa också. En desperat vanlig människa. Jag har gjort två medicinändringar på samma gång!
Jag slet bort mitt smärtplåster idag. Det har inte haft någon större effekt på smärtan, däremot har jag blivit extremt trött och fått ont i magen. Jag har blivit så trött att jag nästan sovit dygnet runt. Jag har inte orkat göra någonting. I och för sig är det väl inte mycket som jag måste göra, men tvätt tvättar inte sig själv och inte går den in och lägger sig i skåpen när den är tvättad och torkad.
Sen har jag bytt tillbaka till den anticancermedicinen som jag åt förut. Jag fick ju byta för att det fanns en liten chans att den andra skulle ha mindre biverkningar. Det hade den inte. Tvärtom!
Jag har i olika forum läst om biverkningar på det psykologiska planet av dessa mediciner. När jag åt den första medicinen kände jag inget sådant. Men av den här! Jag har de senaste veckorna varit så deprimerad att jag inte ens känt att livet haft någon mening. Smärtbiverkningarna har varit de samma, så nu går jag tillbaka till den första medicinen.
Att äta en medicin som gör att livets mening tappas är inte meningsfullt!
Jag har hellre ett vaket och glatt helvete, än ett dystert och sömnigt dito.
Kören har kommit igång igen och det är verkligen något som ger glädje. Sångfröken, Caroline af Ugglas, är som en vitamininjektion. Det går inte att ha tråkigt i hennes sällskap.
Denna termin ska vi göra två julkonserter, den 10/12 på Skansen och den 11/12 i Gottsunda.
Nästa vår ska vi förmodligen sjunga i Tallin och i november nästa år är vi inbokade på Friends arena.
Kampen med jobb och försäkringskassan puttrar på. För en som gillar att ha ordning på finanserna och ha saker och ting planerade är det en aning ansträngande att inte veta hur någonting kommer att bli.
Imorgon blir det ett sjukhusbesök. Jag ska få en droppbehandling. Det är något man får var sjätte månad, för att förebygga cancerspridning till skelettet.
Man kommer aldrig ifrån cancereländet. Nu är det mycket cancer i media. Det är inlägg och hjärtan på facebook. Jag orkar inte riktigt med sånt. Som cancerpatient har man alltid oron med sig. Jag är trött och har ont i magen, kan det vara cancer igen? Jag har förstått att i stort sett alla som har haft cancer reagerar så. Att det är normalt, all cancer sätter sig i huvudet till slut, som man brukar säga.
Hjärtan och inlägg i sociala medier minskar inte förekomsten av cancer. Vill man göra något kanske det är bättre att ge en slant till cancerforskningen. Eller varför inte påverka politiker som beslutar om lagar och ekonomi.
Nu hoppas jag att krafterna återkommer, så jag orkar vara ute lite mer i det vackra höstvädret.
