Cytohjärnan
Ibland funderar jag på om det är som så, att när det börjar gå tokigt för en, så blir man liksom utvald för fortsatta tokerier? Ja men henne kan vi ta, är det någon (Skaparen?) som gnuggar händerna och tänker, hon har redan så mycket elände, så hon är van. Ge henne lite till! Kan det vara så?
Nu är min hjärna (cytohjärnan) så överbelastad att den inte ens föll i sömn inatt. Inte förrän i gryningen. Jag riktigt känner hur hjärncellerna bråkar och ställer till trassel för varandra.
När jag läser olika cancerforum på nätet, så förstår jag att det är så det är. En ständig oro. Blir något inte som man trott, bryter man ihop en smula och finner sig plötsligt ha backat flera steg bakåt. Det finns liksom inget reservaggregat. Hur ska man då klara sig i världen, tänker jag? Motgångar finns det ju hela tiden.
Jag har tränat ihärdigt den senaste tiden. Gått på gym flera gånger, på handträning och på mindfulnessyoga. För att inte tala om alla långpromenader. Min artros mår mycket bättre om jag är i rörelse.
Idag är Kezzi och jag hundvakt åt Lazze. De är bästisar och umgås varje dag på hunddagis.
Imorgon ska jag åka och hämta mitt äldsta barnbarn, som ska sova här. Äldste sonen kommer också hit och äter påskmiddag med oss.
På påskdagen kommer det annat främmande på besök.
Det här är glädjepiller, som till viss del kan återställa ordningen. Åtminstone få hjärnan att ägna sig åt en annan slags tankeverksamhet ett tag.
Glad påsk!
