Vi tre
Här på bilden sitter jag och mina barnbarn Bror och Minna. De här små knytena betyder så extremt mycket för mig. Jag kommer ihåg när jag själv fick barn och min mamma blev alldeles överväldigad. Jag hade lite svårt att förstå henne då, men nu, nu förstår jag exakt hur hon kände!
Igår besökte jag Akademiska Sjukhuset för en bentäthetsundersökning. Det var en lindrig undersökning. Jag låg på en brits i 10 minuter, medan en magnetkamera for över mig. Den medicin som jag ska äta i 5 år, för att motarbeta återfall av cancern, har många biverkningar. Till exempel benskörhet, därför görs den här undersökningen för att se om skelettstärkande medicinering behöver sättas in.
En annan biverkningar är dessvärre ledsmärtor, vilket jag redan har så det räcker och blir över.
Idag ska jag till tandläkaren. Jag var dum nog att bita i en karamell förra veckan, vilket ledde till att en tand gick mitt itu. Som sjukskriven under lång tid, har man en rätt ansträngd ekonomi och ett tandläkarbesök nu hade jag inte budgeterat för. Typiskt!!
Jag har förstått att man såhär i sluttampen av en cancerbehandling och under det första året, får kämpa med mycket oro. Rädslan för att få ett återfall, kommer aldrig att försvinna, men nu är det andra saker som skapar oro. Själv känner jag en oro för hur det ska bli, helt enkelt. Med jobb, med fritid, med allting egentligen.
På min arbetsplats genomförs snart stora förändringar och jag har ingen aning om vad jag kommer tillbaka till. Det känns nästan mest oroande. Vad blir mina arbetsuppgifter? Vad är förändrat?
Det finns mycket tid till grubbel, vilket både är en fördel och en nackdel. Är man som jag en grubblande typ, kan det bli för mycket av den varan.
Annars kan jag meddela att tuttiluttprotesen fungerar väldigt bra! Den är ganska tung, men kompletterar den andra tuttisen perfekt!
