På spåret
Så hamnade jag där. I det vidriga biverkningsträsket. Jag fick ju en annan sorts cellgift den här gången, ett riktigt riktigt rävgift!
Det är svårt att förklara hur det känns, för någon som aldrig varit med om det, men tänk dig att du har en tvångströja på dig och att du ligger fastbunden på en järnvägsräls. Långt därborta hör du tåget närma sig. Till allt elände har någon sparkat sönder dina knän och magen är i uppror. Du vet att diarrén är nära.
Hur känns det när du ligger där? Panik förstås. Ångest, stress, tårar. Jag låg några dygn på spåret och det var det värsta jag varit med om.
Till de något lindrigare biverkningarna hör illamående, torr hud och torra och ömma naglar. Samt fortsatt lågt immunförsvar.
I detta läge kommer tankarna på att ge upp. Att den här medicinen inte kommer att hjälpa. Att medicinen kommer att förstöra hela kroppen. Jag menar, mina organ är ju några år vid det här laget. Lite slitna. Hur ska de kunna ta hand om det här supergiftiga ämnet? Cellgifter som är utvecklade från senapsgas.
När jag läser om det här giftet i olika bröstcancerforum, så benämns det som "det röda giftet". Det ser nämligen ut som hallonsaft. Någon skrev att hon efter avslutat behandling inte kan dricka någon vätska som är röd. För hon förknippar det med giftet.
Den här gången fick jag också be om hjälp med Kezzi. Inte lätt att gå ut med en hund, när man är fastbunden på spåret!
Mitt i allt detta hände också något bra, jag fick äntligen hem tvättmaskinen. Så nu är den och tumlaren redo att invigas. Har dock inte orkat än, men kanske det blir lite tvättande i helgen.
I helgen som det är första advent. Lokaltidningen översvämmas med annonser om olika julmarknader. Jag vet inte om jag vågar mig ut på någon. Provvärdena ligger som sämst runt 12:e dagen efter behandlingen. Alltså är jag som mest infektionskänslig då.
En infektion och uppskjuten behandling skulle kännas som katastrof. För jag räknar kallt med att jag till jul ska ha hunnit återhämta mig skapligt efter nästa behandling, så att jag kan träffa barnen och barnbarnet.
Jag är så trött på att vara sjuk. Trött på att sjukdomen rår över allting. Trött på att tankarna är så uppslukade av sjukdomen.
Fuck cancer!
