Hur är det?
Häromdagen blev jag uppringd av en släkting. Hon undrade om det har hänt något och varför jag aldrig skriver här numera. Ja, vad ska man säga. Jag lär aldrig få något pris som bästa bloggare, eller som det nu heter så tjusigt, influencer. Då måste man vara åtminstone lite aktiv. Jag är inte ens aktiv.
Att jag fortfarande är vid liv, är jag ganska övertygad om. Sen är det väl som så att det är just det som har hänt, att det inte har hänt någonting!
Mina sjukdomar är som de är. Jag är fortfarande arbetslös och fortfarande lika förbaskat arg över att jag blev uppsagd på grund av sjukdom. Den ilskan lär aldrig gå över.
Den sista juli fanns jag på Svenska Dagbladets förstasida. Några veckor tidigare blev jag kontaktad av en journalist, som höll på med en artikel om långa väntetider för oss som har överklagat beslut från Försäkringskassan. Jag fick sen besök av journalisten och en fotograf.
Artikeln blev mycket bra och informativ.
I samband med publiceringen fick jag ett tips om att man kan göra en JO-anmälan gällande Förvaltningsrättens långa väntetider. Jag meddelade Förvaltningsrätten att jag ämnade göra en dylik anmälan. Det tog väl som man säger skruv.
Efter några dagar kom ett svar. Det var dock ett ytterligare avslag på min ansökan om sjukersättning. Så nu har jag skrivit en ny överklagan, denna gång till Kammarrätten.
Jag har också begärt omprövning av beslutet att inte ge mig sjukpenning för tre veckor. Jag har varit i kontakt med Försäkringskassan och fick beskedet att de har väääldigt långa väntetider, så det kommer att ta lång tid innan jag får något besked.
Jag hade också begärt att de skulle kalla till ett s.k. omställningsmöte, vilket de är skyldiga till sedan 1:a juli. Det verkade de dock inte känna till.
Jag förstår inte hur det kan vara acceptabelt att myndigheter har så långa väntetider. Enormt många människor hamnar mellan stolarna och står utan inkomst.
Förutom att ägna mig åt mina brevvänner, myndigheterna, har jag ägnat sommaren åt politik. När den värsta värmen avtog, piggnade både Kezzi och jag till, så vi kunde börja valarbeta.
Det blev många turer, då vi åkte eller promenerade runt och lämnade valbroschyrer i brevlådor. Sedan var det aktivitet på torget ett par dagar i veckan.
Jag kan bli liksom besatt av saker och nu är jag besatt av politik. Kan inte låta bli att titta på debatter och presskonferenser.
Hoppas att valresultatet blir klart snart och att det blir lite ordning igen. Och att Alliansen aldrig någonsin ger sig in i samarbete med Sverigedemokraterna.
Något annat som jag är besatt av är mina barnbarn. De är nu tre stycken till antalet, Bror, Minna och Amanda. Två bor i Blackeberg och den nya lilla Amanda bor här i stan.
De är min stora, stora glädje. Helst skulle jag vilja träffa dem varje dag, men det går ju inte.
Undrar om doktorn kan skriva recept på umgänge med barnbarn?
Det vore något!
