Egoismen
Tänker tillbaka och tänker att det var ungefär för två år sedan som eländet började. Ja, eländet med sjukdomar alltså.
På hösten 2014 skulle jag åka på en ny resa till Israel. Eftersom jag hade så ont i mina leder, fick jag ta en cortisondunderkur före resan. Kuren hade god effekt. Den som tagit stora doser cortison, vet att en effekt är att man blir lite uppvarvad. Det kan vara ett bra tillstånd, när man är ute på en äventyrlig resa.
Dock övergick mitt tillstånd till det gamla vanliga efter några veckor. Ledvärken och tröttheten tilltog. Fram på vårkanten var jag helt slut. Hade så ont och var så trött.
Några månader senare upptäckte jag den förbenade knölen i bröstet. Som inte hade visats sig på mammografin mindre än ett halvår tidigare.
Så var karusellen igång. Och jag måste säga att den karusellen snurrar fortfarande.
I lördags var det ett reportage i lokaltidningen om min sjukdom och om kampen mot försäkringskassan. Tyvärr är vi många, många som fajtas med nämnda kassa nu. Avslag görs på löpande band, på ansökningar om sjukpenning, sjukersättning och personlig assistans.
Detta gör att omprövningstiden för avslag är hutlöst lång. 25 veckor får man vara beredd på. Hur kan en myndighet få sköta sitt uppdrag så erbarmligt dåligt? Hur kan det vara så att sjuka och handikappade ska trampas ner och missgynnas så till den milda grad i vårt samhälle?
En gång i tiden var ordet solidaritet ett honnörsord. Det var på det ordet vårt samhälle var byggt. Idag finns inte det ordet längre. Idag är egoism istället det ord vårt samhälle bygger på.
Jag tänker ofta på mina föräldrar. Båda var samhällsengagerade människor. Kommer vi någon gång mötas, uppe bland molnen, kommer de inte tro sina öron när jag berättar om vad som hänt i vår värld, i vårt samhälle och med mig.
