Det händer inte mig
Visst är det så man tänker? Det händer inte mig. Olyckor och katastrofer händer andra, men inte mig.
Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle vakna upp efter en operation och få höra att de plockat ut 13 cancertumörer ur min kropp. Men det hände.
Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli utan arbete. Men nu har det hänt.
i januari 1981 blev jag legitimerad sjuksköterska och började genast arbeta som sådan. Nu tas mitt arbete från mig på grund av konsekvenser av min cancerbehandling. Jag blir arbetslös.
Jag ska gå till Arbetsförmedlingen och konkurrera om jobben med unga, friska människor som nyss gått ut skolan. Med tusentals nyanlända, som fulla av hopp flytt till vårt land.
Där ska jag stå med mitt bagage. Ett bagage som inte bara består av förhållandevis hög ålder, utan även av onda leder som försämrats i sin funktion av medicineringen.
Alltså, särskilt het på arbetsmarknaden, det tror jag inte att jag kommer att vara. Pension kan jag inte ta ut än, jag är för ung för det! Inte mycket annat man är för ung för i min ålder ...
Så vad ska jag då göra? Jag har en bostadsrättslägenhet och en bil. Dock äger ju banken betydande delar av dessa, men en liten slant kanske det blir kvar om jag säljer. Fast jag måste ju bo någonstans. Hyreslägenhet är inte lätt att få tag på i den här staden. Plus att hyresnivåerna är mycket höga.
Tillbaka till mantrat "det händer inte mig". Nu vet jag att det händer. Det mest overkliga händer. Till och med arbetslöshet händer. Även bostadslöshet kan hända.
Utanförskap händer. Omhändertagande av samhället händer däremot inte.
Att man sparkar på den som redan ligger händer. Det händer dessvärre alldeles för ofta.
