Kampen går vidare
Det sket sig, som man brukar säga! Med jobbstarten. Jag hade själv föreslagit onkologläkaren att jag skulle börja jobba halvtid 1/4. Så blir det tyvärr inte.
Jag fick i torsdags reda på att jag inte får gå tillbaka till mitt gamla jobb och de alternativen som istället erbjöds mig kändes inte optimala. Min artros, som har blivit sämre av antihormonbehandlingen och min "cytohjärna" klarar i dagsläget inte det som kom upp som förslag.
Så jag är tillbaka på ruta ett, heltidssjukskrivning, taskig ekonomi och oviss framtid. Att kasta sig ut på jakt på arbetsmarknaden känns inte heller som någon lyckad lösning. Vem vill anställa en cancersjuk, ledbruten kvinna, som bara har några år kvar till pension? Det är inte precis såna som jag som marknaden skriker efter.
Idag har jag varit på gymet igen. Det är helt nödvändigt för mig att vara i rörelse. Mina leder stelnar till och värker förskräckligt vid stillhet.
Jag tänker på min kära mor, som också hade svår artros. Hon var jämt ute på promenad. Hon hade en liten hund, som med åren blev väldigt gammal. Jag tyckte nästan synd om den lilla hunden som aldrig fick någon vila. Fast det kanske var promenaderna som gjorde att han blev gammal.
Det är guld värt att ha en hund, som tvingar en att gå ut, i den här situationen.
I helgen var mitt största barnbarn här under ett par dagar. Har även haft besök av äldste sonen och goda vänner. Det blev lite guldglans på tillvaron på så sätt. Min deppiga reaktion gällande jobbet fick jag lägga undan ett par dagar.
Nu är det dags att kämpa vidare, jag som trodde att kampen var över ...
