Gnäll och skyddsänglar
Det här blir ett inlägg fullt av gnäll! Var beredd på det, om du fortsätter att läsa.
Först ska jag gnälla över att jag vaknade med halsont. Sen ska jag gnälla över att tandläkarkostnaden förra veckan uppgick till 1800 kr! För lagning av 2 sönderbitna tänder.
Nu fortsätter gnälleriet med gnäll över min nuvarande cancerbehandling. 25 gånger ska jag strålas. Varje vardag i 5 veckor. Har klarat av 2 gånger.
Att åka buss dit och hem, sammanlagt 2 timmar bekommer mig inte så mycket, men väntetiden, den är jobbig! Igår satt jag i sjukhusentrén i 3 timmar och väntade efter behandlingen. Tur att jag hade kaffe och mackor med mig. Vissa dagar blir det väntetid både före och efter behandling.
Jag kontrollerade upp hur det skulle fungera att åka vanlig buss istället för sjukresebuss, men den stora nackdelen då är att jag måste byta buss vid centralen i Uppsala. Sen måste man ligga ute med biljettpengar och skicka in biljetter, sjukhuskvitto och sjukvårdsintyg till landstinget.
Själva strålbehandlingen trodde jag skulle gå som en dans! Bara hoppa upp på en brits och skutta därifrån efter 10 minuter. Trodde jag!
Men icke! Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt?!
Strålningen är andningsstyrd! Vilket innebär att jag får ta på mig Star Wars-glasögon och hålla koll på min andning via en stapel. På kommando ska jag andas in och få upp stapeln i en ruta, sen ska jag hålla andan i 20 sekunder och se till att stapeln är kvar i rutan under tiden. Går stapeln över eller under rutan avbryts strålningen och eftersom jag ska ha en viss mängd strålning, är det bara att försöka få in stapeln i rutan igen.
Detta upprepas många gånger.
Att ligga på den hårda britsen är inte heller någon barnlek. För jag måste ha armarna bakåt hela tiden och ligga blickstilla. Armen på den opererade sidan är det inga problem med, för där har jag nedsatt känsel efter operationen. Men den andra armen! Jag får så ont och krampar och skakar i armen. När jag efteråt ska ta ner den, sitter den fast och jag får "bryta" ner den med andra handen.
Att då gå ut och sätta sig i entrén i 3 timmar känns inte roligt!
Igår var faktiskt första gången under det senaste halvåret som jag tyckte riktigt synd om mig själv. Allt kändes orättvist och hopplöst.
Det känns inte mycket bättre idag, tyvärr. Jag läste ett par artiklar om skyddsänglar, det hävdas i dessa artiklar att alla människor har en skyddsängel, som följer en hela livet.
Då har jag bara en fråga, var är min skyddsängel?
