Det blev som det blev och inte som det borde
Jag provade på att jobba. Och kraschlandade totalt! Vare sig kropp eller hjärna hängde med. Dels var det pendlingen som blev för jobbig. 2 timmar i buss varje arbetsdag. 12 timmars frånvaro från hemmet varje arbetsdag.
Bara att kliva av bussen var ett helt företag, då min värk tilltog dag för dag.
På arbetsplatsen var allting nytt. Min hjärna sa tvärnej! Den orkade helt enkelt inte. Det var för mycket att ta in.
Så där står jag nu. Ett steg fram och sju steg tillbaka. Jag sjukskrev mig och provanställningen upphörde.
För ganska många år sedan gick jag, som det kallas, in i väggen. Nu kände jag att jag var framme vid väggen igen. Jag känner igen symtomen så väl. Man fattar ingenting, inte ens den enklaste instruktion går att förstå. Man gråter sig igenom kvällar och nätter.
Så är det inte värt att leva!
Jag har också sedan några månader nya besvär. Dels svullnar och värker min arm där jag har lymfödem mer, dels har jag besvär med en hälsena. Men det värsta är nog att jag har ont i ena käken och på insidan av kinden. Har en tandläkartid längre fram, men överväger att försöka få en akuttid.
Nu blir det en kamp med myndigheter igen. En ständig oro för ekonomin. En oro för bostaden, för bilen, för livet överhuvudtaget.
Dock känner jag att jag måste bromsa. Inte gasa. Jag måste ta en dag i taget och inte oroa mig för mycket.
På onsdag ska jag träffa en läkare på min vårdcentral. Jag hoppas att det är en doktor som förstår min situation. Jag hoppas också att Försäkringskassan förstår vad som hänt och inte ställer mig utan ersättning.
Det är tungt just nu.
