Tålamod
Tålamod har blivit en bristvara hos mig efter min cancersjukdom. Tidigare i livet, har jag haft ganska gott om den varan, men som sagt, nu är det på upphällningen.
Jag har ju haft ett jobb på gång ganska länge nu. Men det är så att arbetsförmedlingen ska ta ställning till om det kan betalas ut lönebidrag till arbetsgivaren. Det är där det brister. Mitt tålamod alltså.
När jag meddelade arbetsförmedlingen att jag hade något på gång, så tog det en vecka innan jag fick svar. Då skulle ett möte bokas in. I fredags skulle vi haft mötet hos arbetsgivaren i Uppsala. När jag precis ska kliva ut genom dörren för att åka till Uppsala, ringer det en handläggare och säger att mötet måste ställas in, eftersom min handläggare inte var på plats.
Då sjönk jag ner i en svacka. De här svackorna blir djupare för varje motgång och med det följer att uppstigningen också försvåras. Kroppen protesterade rejält. Huvudet värkte och var yrsligt. Lederna brände. Tröttheten kändes förlamande. Blodsockret åkte berg- och dalbana.
Jag började åter tänka att jag inte skulle få något jobb överhuvudtaget. Såg framför mig att jag måste sälja både bil och lägenhet. Har ju haft de tankarna borta ett tag, men nu kom de tillbaka med besked.
Måndagen kom och jag hörde ingenting från arbetsförmedlingen. Svackan blev djupare. Så i tisdags eftermiddag blev jag uppringd av handläggaren. Nytt möte är bokat, dock inte förrän den 5:e april.
Jag verkligen avskyr att det här ska ta sådan tid!
Tålamodet brister även i andra sammanhang. Jag har till exempel alltid läst mycket böcker, men sedan jag blev sjuk är det inte många böcker jag klarat att läsa ut. Jag läser kanske halva boken, sen tappar jag intresset. Kan inte koncentrera mig på att läsa vidare.
Likadant är det med andra saker. Blev väldigt intresserad av fåglar ett tag. Tittade på fåglar ute och sökte på internet efter bilder och läten. Men intresset försvann lika fort som det kom.
En annan sak som jag fick för mig att jag ville börja med var släktforskning. Jag besökte släktingar och läste allt jag kom över om ämnet på nätet. Tyvärr tappade jag även det intresset.
Jag vet att det här inte är ovanligt efter en cancersjukdom. Jag läser i olika cancergrupper om personer som har samma problem. Men det är irriterande att jag inte kan hålla en tråd vid liv!
Jag hoppas jag kan ta mig upp och ur svackan de närmaste dagarna.
Att kropp och huvud hamnar någorlunda i balans.
