Resa utan slut
Jag hörde ett reportage om cancer på radion idag. Man berättade bland annat att överlevnaden har stigit. För 10 år sedan överlevde 60%, idag är siffran uppe i 70%.
Även när det gäller bröstcancer har antalet överlevande stigit. Sen finns det cancerformer som inte har så god prognos.
Var tredje svensk får cancer. Antalet insjuknade i hudcancer ökar hela tiden. Vilket man förklarar med solande och resor tilll solen.
Något som jag tjatar om mycket, är att cancerresan inte är slut bara för att behandlingen är avslutad. För många, inklusive mig, börjar den verkligt tuffa resan då. När "cancerbaksmällan" slår till.
Med komplikationer och biverkningar, i många fall fleråriga. Man står där ensam utan vårdkontakter, eftersom man är utskriven från onkologen.
Själv hamnade jag ju i den situationen, när jag tänkte börja jobba igen, att jag då fick reda på att jag inte hade jobbet kvar. Jag blev uppsagd och hamnade i en kris lika stor som cancerkrisen.
Jag kan inte förstå och förlika mig med en arbetsgivare som gör på det viset. Det kommer jag aldrig, aldrig göra.
När jag äntligen hittade ett nytt arbete, blev det fullständig kaos, både i kroppen och i huvudet. Det finns de vars så kallade "cytohjärna" aldrig repar sig. Att hjärntröttheten efter behandlingen inte går över. Jag befarar att jag kan tillhöra den gruppen.
Efter kraschen på det högst tillfälliga jobbet har jag varit extremt trött. Jag har likaså haft väldigt ont i lederna och bland annat ådragit mig en hälseneinflammation och kraftig höftsmärta.
Enligt Försäkringskassan är jag inte berättigad till vare sig sjukpenning eller sjukersättning, utan de bedömer mig som 100% arbetsför. Och lämnar därmed problemet (mig) vidare till Arbetsförmedlingen. Hur en myndighet kan göra på dylikt sätt övergår mitt förstånd.
Allt fler och fler får avslag på sina ansökningar till Försäkringskassan, som glatt pumpar ut budskapet att vi blir friskare och friskare. Inte så konstigt, när så stor del får avslag.
Den summa pengar som samhället tycker att de ska ge mig varje månad är ett skämt. Det kommer inte räcka på långa vägar.
Vi står snart inför det faktum att vi har en ansenlig mängd fattiga människor i vårt samhälle.
Jag tycker att det är en skrämmande utveckling.
