Sjuk
Den här veckan har varit intensiv och jobbig. När man tror att det inte kan bli värre, så är det just vad det blir, värre.
Kezzi har en tid haltat av och till och inte verkat så road av promenader. Inte ens hundkompisen Lazze har lyckats muntra upp honom. Så i tisdags var vi till veterinären. Prover togs och han klämdes igenom. Misstanke väcktes om något som gör ont i buken.
När vi kom hem från veterinären vägrade han plötsligt att stå på ena bakbenet. Dagen efter var det likadant. Jag ringde tillbaka och bad dem titta på honom igen, trots att alla prover inte var klara.
Ytterligare prover togs och remiss skrevs för vidare utredning på en klinik i Västerås. Han fick en smärtlindrande spruta och hämtade sig väldigt bra. Började gå på bakbenet igen och såg pigg och glad ut.
Nästa morgon ringer de och meddelar att vi får en återbudstid på kliniken, om vi kan komma på en gång.
Då startas en massiv utredning. Röntgen, ultraljud och ytterligare blodprover. Kör på, säger jag. Kan de hitta vad som är fel och eventuellt ge behandling, så är det helt okey. Även om jag för mitt inre ser hur tusenlapparna flyger iväg.
Är det så att jag får bo på gatan i framtiden, så vill jag gärna ha Kezzi som sällskap.
Vad man hittade var en hel del. Dels kraftig artros i armbågarna, sen blåsljud på hjärtat och en förträngning av kroppspulsådern. Men det värsta av allt var en kraftig njursvikt. Vad det beror på kommer eventuellt proverna att visa. Men någon mer smärtlindrande medicin var inte aktuell, då det påfrestar njurarna för mycket. Däremot blev han insatt på en kraftig antibiotikakur, om det skulle vara så att det är någon infektion som ligger bakom.
Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att han blev piggare redan efter första tabletten.
Det här är en hundras som sällan eller aldrig gnäller. Den finner sig i det mesta utan större besvär. Vilket i sjukdomssammanhang är en nackdel. För när de äntligen visar att något är fel, kan det ha gått ganska långt.
Nu får vi se vad proverna visar och om antibiotikan har avsedd effekt. Vi ska tillbaka för nytt ultraljud om drygt en vecka.
Det här kostar som sagt mycket pengar, även om försäkringen ersätter en del. Men Kezzi har funnits vid min sida under min sjukdom och nu får jag finnas där för honom.
Jag har haft väldigt ont, speciellt i ena höften, under den senaste tiden. Dessvärre är jag inte lika tålmodig som Kezzi, utan smärtan påverkar mycket och tar på krafterna. En ständig oro för ekonomin gör inte saken bättre.
Många säger åt mig att jag självklart måste få bostadsbidrag. Tyvärr, tyvärr, det är något jag inte kan få. Bidrag till bostaden får man om man är under 29 år och över 65 år. Eller om man har sjukersättning och det har jag ju fått avslag på.
Det är inte ofta man önskar att man vore lite äldre, men just nu hade det varit bra.
Men det viktigaste nu är att Kezzi återhämtar sig så mycket som möjligt.
