En obetydlig bricka
Tur att det finns ljuspunktsdagar! Som en födelsedagsmiddag i fredags hos bästa vännen och gårdagen när barnbarnen kom på besök, på kvällen var jag bjuden på "mellofest". Idag blir det middag med matlaget.
Sen har jag ju mitt högst tillfälliga jobb, som jag trivs så bra på. Som jag dessvärre fått sparken ifrån. Av "personliga skäl". Dessa skäl är att arbetsgivaren inte har något jobb åt mig. Det känns mer som arbetsgivarens personliga skäl.
Att man får sparken efter sjukdom är tyvärr ingen ovanlighet. Vet fler som råkat ut för det och läser ofta om det i olika cancerforum.
Att arbetsgivare inte har mer ansvar för arbetstagares mående känns helt absurt.
Tänk vilken liten och obetydlig människa man är i samhället. En liten bricka i det stora spelet, som man närsomhelst puttar ut från banan. Man står där på utsidan och kastar sin tärning, men aldrig att rätt siffra kommer upp. För oss oanvändbara brickor finns små eller obefintliga möjligheter att ta sig in i spelet igen.
Jag är extremt orolig för framtiden. Hur ska det gå, tänker jag, den dagen jag står utan försörjning?
Att ge sig ut på jobbjakt, känns väldigt tungt. Har så många odds emot mig. Ålder, sjukdomshistoria, trötthet, ständig värk och händer som inte fungerar som de ska.
I mitt yrke som sjuksköterska har jag alltid värnat om svaga patientgrupper. Det är jag idag stolt över.
Nu när jag själv fått uppleva att det inte finns något skyddsnät.
