Sakernas tillstånd
Jag hade några givande telefonsamtal förra veckan. Fick spy ur mig lite frustration över sakernas tillstånd. Onkologdoktorn som jag pratade med, tyckte att sakernas tillstånd var alldeles orimliga. Så mycket biverkningar av medicinen, att jobbet inte finns kvar och att en omplacering ska ske tyckte han lät väl magstrakt. Det han kunde påverka var medicineringen. Jag fick byta ut min helvetesmedicin mot en annan helvetesmedicin. Som i något fall har visat sig ge mindre biverkningar. Än har jag inte märkt någon skillnad, förutom att mina biverkningar från magen snarare har ökat.
Jag har tidigare valt att inte läsa i Fass om mina mediciner, men idag gjorde jag det. Man kan bli mörkrädd för mindre! Till och med mina triggerfingrar är förmodligen en biverkning. Fingrarna fastnar i ett läge och gör ohyggligt ont.
Mot smärtorna har min husläkare ordinerat smärtplåster. Det hjälpte mig att sova bättre i tre nätter, men annars ingen förändring. Dock var dosen låg och jag ska tillbaka till honom på fredag.
Sen hade jag ett givande samtal med min handläggare på försäkringskassan. Han verkar också tycka att sakernas tillstånd drabbat mig väl hårt. Vi diskuterade bland annat sjukersättning och möjligheten att få bostadsbidrag.
Ju mer jag tänker, desto mer funderar jag. På om jag ska ge upp kampen om ett arbete. Vid omplaceringen kommer ingen hänsyn tas till kompetens, erfarenhet och vad jag har jobbat med förut. Så vad är det jag kämpar för egentligen?
När jag satt på möte med arbetsgivaren på skärtorsdagen, ett möte som jag initierat själv för att jag tänkte mig en återgång till arbetet, så fick jag en chock. Jag hade inte mitt arbete kvar, fick jag veta.
Jag hamnade i en djup svacka, som jag fortfarande inte riktigt tagit mig upp ur.
Det kanske är dags att börja tänka på livskvalité. Kampen med arbetsgivaren ger mig absolut ingen kvalité.
Så vad kämpar jag för?
