Lorten från Mongoliet
Den här deppigheten! Den! Den tar knäcken på mig. Den passar mig inte. Den klär mig inte. Det är inte jag!
Alla, och jag menar alla, 100 %, av de som jag har berättat om min jobbsituation för, eller rättare sagt bristpåjobbsituation för, tycker att jag har behandlats makabert illa. Ja, alla utom facket och arbetsgivaren då förstås.
De har gjort efter alla lagar, regler, förordningar och vad fan och hans moster sagt. Påstår de. Nu har jag läst alla lagar, regler och förordningar, dock ej pratat med fan och hans moster, och hittat både det ena och det andra. Som inte stämmer med hur det har skötts.
Men, jag är bara en liten lort och små lortar sparkar man med fördel på. Denna lilla lort är nu mycket försämrad i lederna, kanske väderberoende, och är enormt trött och håglös.
I morse höll jag inte på att komma ut sängen. Det är sant! Hade så ont och var så stel att uppklivning verkade närmast omöjligt.
Jag vill inte vara den här slitna gnällkärringen. Jag vill kunna glädja mig åt små glädjeämnen och känna att livet trots allt som hänt har en mening.
Om det här är karmalagen, så måste jag ha varit en otroligt hemsk människa i något tidigare liv. För i det här livet har jag varit en ganska snäll, om än besvärlig person, som inte är rädd för konflikter och som alltid står på de svagas sida. Det uppskattas dock inte av alla.
Förmodligen var jag Djingis Khan. För när jag kom till Mongoliet för 10 år sedan, kände jag mig direkt som hemma. Det var som om det var mitt land.
Kände litegrann så även när jag kom till Israel första gången. Så jag tror inte att jag var Hitler. Det känns inte så, då både Israel och judar ligger mig varmt om hjärtat. Nej, jag har ju militärblod i mig, så den mongolske härskaren ligger närmast till hands.
Så vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag vet faktiskt ingenting.
