Vilken vecka!
Ja, vilken härlig vecka det blev i huset i vackra Sörmland. Yngste sonen och de två små barnbarnen var på besök nästan hela veckan och bara det är ju en fröjd. Flugorna som fanns i huset när jag kom, lyckades jag besegra med utrotningsspray, likaså blev ett gäng getingar förpassade därifrån.
Andra djur som fanns på gården var kor och hästar, intressant för både treåringen och Kezzi att titta på.
Vädret blev varmare och varmare och lite plask i sjön blev det. Samt en utflykt till Sagostigen utanför Malmköping. Där var jag flera gånger med mina barn när de var små och stället såg ut nästan precis som då. Verkligen en riktig oas.
I lördags blev det födelsedagskalas med tårta, ballonger och lekar. Vädret var fantastiskt och vi kunde sitta ute långt in på natten.
Jag vill åter tacka gästerna och även andra släktingar och vänner som skänkt generösa gåvor till cancerforskningen.
Sen vill jag tacka de övernattande gästerna för städningen av huset. Jag hade aldrig klarat det själv med mina värkande händer.
På tal om värk så har jag förskräckligt ont. Jag tar starka värktabletter kontinuerligt, men effekten är marginell. Jag sover bara någon timme i taget och är trött för jämnan.
Många undrar varför jag inte kämpar mer för att få tillbaka min tjänst, som försvann under sjukskrivningen, men sanningen är den att jag inte orkar. Att ta sig igenom diagnos, sjukdom och den urjobbiga behandlingen har gjort slut på mina krafter, i kombination med vetskapen om att min tjänst inte längre var tillgänglig för mig. Just det var faktiskt droppen.
Nu är jag sjukskriven till 7/8 och har fått beviljad sjukpenning till det datumet. Senare ska arbetsgivaren göra en egen utredning om min arbetsförmåga och hur jag ska orka med det vet jag inte.
Det är väldigt, väldigt många som erbjudit mig hjälp och stöd i kampen om arbetet, allt från politiker till vänner och släktingar. Jag är oerhört tacksam för alla som står på min sida. Det kan verka som om jag inte uppskattar hjälpen eftersom jag hela tiden tackar nej, men sanningen är den att jag inte orkar.
Innan jag fick cancer var jag en människa som aldrig tvekade att stå upp för rättvisa och ta de konflikter som behövdes.
Men nu är jag helt, helt slut.
