Flugkampen
Nu har jag installerat mig i stugan i Sörmland. Eller stuga och stuga, det är ett jättestort hus, helt modernt. När jag kom hit fick jag en chock. En flugchock! Nykläckta flugor hade invaderat stället. Miljoner flugor! Det är klart att det finns flugor på en hästgård på landet, men det var verkligen oerhört mycket flugor.
Första natten blev en mardröm. Dels hade jag ohygglig värk i händerna, dels var Kezzi helt hysterisk. Han sprang nämligen omkring och jagade flugor hela natten. Jag sov inte en blund. Inte Kezzi heller.
Så igår for jag iväg till närmaste stad och köpte utrotningsspray. Det har fungerat bra. Nu är flugantalet acceptabelt.
Det som inte är acceptabelt är ledvärken. I alla leder. Händerna ska vi inte tala om. De värker så ända in i ...
Svullen är jag fortfarande, trots det hemska kompressionsbandaget. Sen är jag så fumlig och svag i händerna. Idag hände det som har hänt ett flertal gånger. Jag tar med mig en flaska vatten, men kan inte dra åt korken ordentligt. Det blir fullt med vatten i väskan, vet inte för vilken gång i ordningen det händer.
Ett annat bekymmer är att det är ganska kallt här. Jag var van med den otroliga värmen, som vi har haft hemma och tänkte inte på att packa ner några tjocka kläder. En rejäl tröja hade suttit fint.
Igår fick jag besök, det var min födelsedag. Jag sa till barnbarnet som kom, att det inte var något kalas då, utan kalaset blir på lördag.
"Jag ser det", sa han "för det finns inga ballonger och girlanger". Vilken tur tänkte jag, att jag under mitt stadsbesök inhandlat just ballonger och girlanger. Han kommer tillbaka imorgon och stannar till söndag. Då ska han få hjälpa mig med de grejerna inför kalaset.
I present har jag inte önskat mig något annat än en insättning i Cancerfonden eller Barncancerfonden. Jag har grejer så jag klarar mig och cancerforskningen behöver allt ekonomiskt stöd den kan få.
Nu har jag fått besked om att jag får sjukpenning i tre veckor till. Handläggaren på Försäkringskassan hade hittat en paragraf, som han kunde tillämpa på mig. Han lät faktiskt glad för det.
Sen, i augusti, ska företagshälsovården göra en utredning. Den måste till för att arbetsgivaren ska kunna bestämma vad de ska göra med mig.
Det känns segt och långdraget. Jag börjar själv tvivla på att jag kan utföra något jobb. Handläggaren sa att jag var arbetsför på grund av att jag hade huvudet i behåll.
Men jag ska säga att det här huvudet är väldigt trött. Att ständigt kämpa med hemsk värk gör en hjärntrött och ibland fysiskt trött eftersom jag sover dåligt. Sen det här att jag är svag och kraftlös i händerna, gör också att jag blir trött och irriterad.
Imorgon är det ett år sedan jag fick cancerdiagnosen. Jag kommer inte fira.
