Att bestiga berg
Det är lördag och det känns som en slö dag. De dagliga resorna till och från Uppsala tar på krafterna, men snart är det slutåkt! På onsdag får jag min sista strålbehandling! Det är så fantastiskt otroligt att jag snart är där.
Något som känns lika otroligt är att jag planerar att börja jobba halvtid den 1:a april. Nej, det är inget aprilskämt, det är på riktigt!
Jag kan säga att jag många, många gånger under den här sjukdomstiden tvivlat på att jag någonsin skulle kunna jobba igen. Till och från har jag känt mig så sjuk, att jag betraktade ett s.k. normalt liv som helt ouppnåeligt. Det känns som om jag har sprungit fyra maratonlopp på raken eller bestigit världens högsta berg.
Om mina cancerceller är borta för evigt får tiden utvisa. Jag hade ju fem elaka tumörer i bröstet, samt åtta stycken i armhålan. Så det är en tuff kamp som min kropp har varit utsatt för under behandlingstiden.
Det som återstår av behandlingar är antihormonella tabletter under tio år. Som dessvärre ger mycket biverkningar. Samt skelettstärkande dropp en gång per halvår.
En orospunkt just nu är att jag ännu inte vet hur mitt arbete kommer att vara upplagt, på grund av stora förändringar på arbetsplatsen. Personligen tycker jag att det är olyckligt att dessa förändringar sammanfaller med min återgång.
Något som glädjer mig mycket däremot, är att jag kan börja på kören igen. Jag har riktigt längtat efter den glädje och energi som körfröken Caroline af Ugglas sprider. Det är precis vad jag kommer att behöva i mängd under våren.
Jag vet ju inte om jag kommer att klara av att jobba, men jag vill i alla fall känna glädjen i att jag är tillbaka i arbetsförande läge. Att jag kommit ända dit. Sen får vi se hur det går och hur mycket jag orkar. Jag har varit utbränd en gång för ganska många år sedan och vet att jag måste tänka mig för, vilket ibland kan vara svårt eftersom jag blir så engagerad i det jag gör. Men nu är det dubbelt viktigt att köra i den takt som både kropp och själ mäktar med.
