Har man inget jobb, kan man ju alltid ägna sig åt släktforskning. Att det är en brokig släkt, både på min mammas och min pappas sida har jag alltid förstått. Men däremot har jag inte riktigt förstått hur allting hänger ihop.
Några personer, från bådas sida, har genom åren hörts av och berättat att vi är släkt. Periodvis har jag blivit väldigt intresserad och försökt gräva fram vad det hela handlar om. Just nu är det en sådan period. Kanske det också är så när man blir äldre, att man vill veta hur de där släktträden egentligen ser ut.
Det finns bra släktforskningssidor på internet, men nackdelen är att man bara kommer en liten bit, sen kostar det en ganska stor slant. I dagsläget, när allt är så ovisst med ekonomin, kan jag inte avvara pengar till det, utan jag får försöka luska på andra sätt.
Idag luskade jag mest i källarförrådet. Där finns det mycket vill jag lova. Bland annat fotot på mig i dopklänning, med mina föräldrar. Sen hittade jag ett foto som jag hade glömt bort att jag hade. Det visar min mammas mor med föräldrar och syskon.
Min mamma växte upp hos släktingar och just nu försöker jag rota lite i hennes familjeträd. Vilka biologiska släktingar finns det egentligen? Vilka lever?
På jobbfronten händer det inte så mycket. Jag ska på en intervju nästa vecka. Att jag inte är en sådan som man slåss om på arbetsmarknaden har jag förstått. Ålder och min sjukdom sätter käppar i hjulet.
Ibland tänker jag att det enklaste är att ta ut vanlig pension och sälja lägenhet och bil. För pensionen blir extremt låg. Tyvärr är hyrorna på hyreslägenheter höga och jag har ett krav, det måste finnas hiss. Flyttar jag nu måste jag kunna bo kvar när min artros blir sämre.
Att sälja bilen känns också väldigt trist. Jag har haft en förhoppning om att kunna börja på kören i Uppsala igen och då måste jag ha en bil. Att åka kommunalt tar för lång tid, särskilt att ta sig hem sent på kvällen.
Sen vill jag ju gärna kunna åka bil till Stockholm och hälsa på barnbarnen.
Ibland måste man välja sina strider. Det var som när arbetsgivaren sa upp mig. Facket ville dra det vidare, men jag orkade helt enkelt inte. Processen hade varit så lång och utdragen att mina krafter var helt slut.
En riktig gnälltant känner jag mig som ibland, men det måste få vara min rättighet att gnälla.
När livet ger en citroner, ska man ju göra saft sägs det. Men jag är så fruktansvärt trött på den här sura citronsaften!