Sjuk hund
För några veckor sedan fick jag för mig att jag skulle börja släktforska. Med liv och lust gick jag in för det och började kolla runt, både med släktingar och på internet.
Lika fort som jag tog mig an det nya intresset, lika fort fick jag lägga det åt sidan.
Det blev så mycket med Kezzis sjukdomar. Ett flertal veterinärbesök, imorgon är det dags igen. Han äter en lång kur med antibiotika, samt har fått smärtlindring insatt. Vad hans njursvikt beror på, har man ännu inte kommit fram till. Sen har han av och till en besvärlig hälta, beroende på artrosen i armbågarna.
Ibland vill han inte gå ut, jag märker att han blir påverkad av väderomslag, precis som jag blir. Nu har han ju sin toalett utomhus, så jag måste tvinga med honom ut.
Allt det här kostar naturligtvis mycket pengar.
Något som också kostar pengar är tandläkarbesök. Jag var på kontroll förra veckan och två hål upptäcktes. Någon dag senare bet jag sönder en tand, så det blev ett akutbesök omgående. Tur i oturen var att det var en redan trasig tand, som gått mitt itu, den skulle ju ändå lagas så småningom.
Sedan var jag på ett läkarbesök i veckan. Hos diabetesdoktorn. Mitt s.k. långtidssockervärde har gått upp något, så han ökade insulindosen och gjorde en omfördelning över dygnet. Har tidigare tagit insulin enbart på morgonen, men nu måste jag ta det även på kvällen. Jag känner att det är en omställning för kroppen, har haft svårt att sova ett par nätter.
Jag har varit i kontakt med olika instanser för att ta reda på vad pensionen skulle bli, om jag börjar ta ut den nu, några år före 65. Det är dock en omöjlighet, för både den vanliga pensionen och tjänstepensionen blir löjligt låga, om man tar ut dem i förväg. Någon hjälp med boendekostnaden, blir det inte före 65 års ålder.
Sedan har jag kontaktat olika privata och kommunala hyresvärdar och anmält mitt intresse för en hyreslägenhet. Min tanke är då att sälja nuvarande lägenhet för att frigöra en del pengar som jag kan leva på. Som arbetslös är nämligen månadsinkomsten ett skämt.
Det är ju så i vårt samhälle, att det är de svagaste grupperna man trampar på. Jag kan säga att man tror inte att det är så illa förrän man hamnar där själv.
Som ensamstående och arbetslös, med flera kroniska sjukdomar, känner man sig som en liten lort, som ingen ens vill ta i med tång.
