Den fattigdom nu kommer, med pust och stånk och stön.
Idag är min första dag som arbetslös. Efter att ha jobbat i ohyggligt många år och genomfört flera högskoleutbildningar, står jag nu utan jobb.
Jag trodde i min enfald att det var så, att när man kom tillbaka till jobbet efter att ha genomgått en oerhört svår sjukdom, skulle man mottagas med glädje och omsorg. Men ack vad jag bedrog mig. Det jag möttes av var "din tjänst finns inte kvar, vi har anställt två nya sjuksköterskor på den".
Något nytt jobb fanns icke att uppbringa enligt arbetsgivaren. Trots att jag nu arbetat på en träffpunkt för psykiskt sjuka, under några månader. Men det var inget riktigt jobb sa de. Fast jag gjorde precis samma arbetsuppgifter som de övriga anställda där. De har väl inte heller något riktigt jobb då ...
Nu har jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen och fått en besökstid där i veckan. Jag har kontaktat skatteverket och försäkringskassan. Hoppas att jag inte har glömt något.
Jag har avbokat prenumerationer och bidrag till hjälporganisationer. Kezzi har slutat på dagis och jag ska bli dagmatte åt en annan hund. Jag har sagt nej till fortsatt hjälp med städning, som jag inte klarat förut på grund av ledvärken. Nu får jag försöka städa själv.
Det blir en otrolig omställning, men på något sätt måste det gå.
Det känns skönt att ha klippt med arbetsgivaren. De ska inte få knäcka mig mer nu.
