Tankeläsare
Kvinnan som kunde prata med hundar.
Ja, det kan stämma på mig. Har haft hund i nästan hela mitt liv och därav lärt mig förstå och konversera med dem. Även om konversationen är rätt ensidig. Jag konverserar och de tänker. Jag läser tankar.
Till exempel när vi är ute på promenad.
Jag säger: ”Men kom nu hundskruttar, ni kan inte stå och lukta på varje fläck!”
Hundarna: (Förvånade ögonkast) ”Det kan vi väl visst det! Varför inte?”
Jag säger: ”Vi kommer ju aldrig framåt, om ni ska lukta överallt!”
Hundarna: (Himlar med ögonen) ”Fattar inte du att vi har undersökningsplikt? Vi måste kolla av allt som luktar.”
Eller
Jag säger: ”Hörni bushundar, ni får inte äta sånt som ligger i buskarna.”
Hundarna: (Ser oskyldiga ut på ögonen) ”Klart vi får. Det är ju nån som har lagt ut mat till oss!”
Jag säger: ”Om det är nån som har lagt ut något, så är det köttbullar preparerade med råttgift. Alltså oätliga!”
Hundarna: (Anklagande ögonkast) ”Om du gav oss mat, så vi slapp vara utsvultna jämt, skulle vi inte behöva äta sånt som vi hittar ute!”
När man som jag har förlorat jobbet, så är det just sån här småkonversation man saknar mest. Att få ett tack för att man tog reda på någons nycklar. Att få säga till någon att den har en fin tröja. Att prata om gårdagens TV-program. Att gnälla över att några lämnat odiskade kaffekoppar i lunchrummet. Att få säga till någon att det där gjorde vi bra. Att tillsammans himla med ögonen när chefen skickar knasiga mail. Att trösta den som är ledsen. Att bli tröstad när man själv är ledsen. Att bli erbjuden halstabletter när man hostar.
Allt det där som man tar för självklart när man har ett arbete. Allt det där går förlorat i samma stund man mister jobbet.
Inte ens konversationen med hundarna kan ersätta den ordväxlingen och gemenskapen.
