Framåt och bakåt
Den här bloggen verkar föra en tynande tillvaro. Dess innehaverska är inte särskilt aktiv här numera. Anledningen till det är till exempel att jag inte har så mycket att berätta, det händer inte så mycket. Sen, på tal om händer, så har jag så ont i händerna att det ibland är svårt att skriva.
Men jag kan berätta att jag varit till ögonläkaren och fått konstaterat gråstarr på ena ögat. Låter ju inte så kul, men jag blev lättad över att det inte var något värre. Jag tackade nej till operation, i alla fall i dagsläget. Ligga på operationsbord igen har jag ingen lust med.
Denna vecka har jag nytt möte med arbetsgivaren och Försäkringskassan. Det kan vara så illa att jag blir utan sjukpenning om bara några dagar. Om arbetsgivaren har någon sysselsättning åt mig vet jag inte än.
Jag har själv, till slut, accepterat det faktum att jag inte längre kan arbeta som sjuksköterska. Jag har ju till och med svårt ibland att hantera mina egna piller och ge mig själv insulin, med mina händer, så det är uteslutet att jag kan jobba med just sånt.
Att leva utan inkomst går förstås inte. Tror inte heller att sönerna vill ta sin moder under sina vingars beskydd.
I januari 1981 gick jag ut sjuksköterskeskolan och att så här abrupt avsluta den yrkesverksamheten känns tungt. Jag har några år kvar till pension och måste självklart ha en inkomst fram till dess. Vill gärna ha en sysselsättning som känns meningsfull också. Vet inte om det är för mycket begärt ...
Det är lätt att hamna i en spiral av negativa grubblerier, att tänka varför, varför och varför just jag. Några svar på sådana frågor finns förstås inte, men ändå ploppar de upp i huvudet titt som tätt.
Jag ska också gå till en sjukgymnast den här veckan, som jag själv bokat tid hos. Hen lät väldigt tveksam, men jag har lite frågor jag vill ha svar på, rörande träning och överhuvudtaget rörelser som kan vara lämpliga.
Onkologen har släppt mig nu, så det är husläkaren jag får vända mig till framöver.
Jag har förstått att i stort sett alla som är i min situation känner sig utlämnade och övergivna av vården. Jag känner likadant. Man skulle behöva stöttning och hjälp även i detta skede. För det är nu de svåra, svåra frågorna dyker upp.
Tänk om det fanns någon typ av vårdlots, som man kunde ringa till och rådfråga. Någon som direkt förstod vad det innebär att ha gått igenom till exempel en cancersjukdom och dess behandlingar. Någon som förstår hur man känner sig av den antihormonella behandlingen, som har så många svåra biverkningar.
Nu över till något helt annat. Jag har fått tillbaka pengar på skatten, så den här veckan har jag lejt fönsterputsare och så kommer städare som ska städa lägenheten. Det går nästan inte att se något genom rutorna på min inglasade balkong, så det ska bli jätteskönt att få dessa tvättade.
Sen har jag varit till en vintagebutik och köpt en fin klänning till sonens bröllop. Nu har jag den inlämnad hos en sömmerska för lite justeringar.
Det är tur att det finns ljuspunkter i tillvaron!
