Ögon blå
För några dagar sedan var jag på återbesök hos ögonläkaren. Jag var så glad när jag gick dit, eftersom mitt öga verkade ha läkt jättebra efter den senaste operationen. Tyvärr grumlades min glädje något, då doktorn påpekade att det kan bli stora problem med nya glasögon, om jag inte vill operera även det andra ögat.
I mitt opererade öga var det insatt en lins, så suverän att min närsynthet mer än halverats. Vilket skulle innebära att ett par nya glasögon skulle ha ett glas för mycket kraftig närsynthet och ett glas för betydligt mindre närsynthet. Det kan tydligen ställa till med stora problem för hjärnan, som kan få svårt att tolka intryck under dessa omständigheter. Han tyckte dock att jag skulle gå och diskutera saken med en optiker.
En optiker som sa ungefär samma sak. Hjärnan skulle inte hänga med. Men, en och annan person har ändock hjärnor som klarar av den svårigheten. Optikern placerade i en rad glas i provglasögonen och jag fick vandra runt i butiken med dessa på. Jag såg hur bra som helst! Min, i många sammanhang, tröga hjärna verkade inte bry sig nämnvärt om de olika glasen.
"Jag chansar", sa jag. Så jag provade ut nya bågar och beställde nya glasögon. Med rabatt. Nu får tummar hållas för att hjärnan inte vaknar till liv och protesterar mot de nya glasen.
Min lilla hundflock utökades under några dagar med lilla hunden Eddie. Den hundens husse och matte var i England och hälsade på sin dotter. Vad Eddie tyckte om att hälsa på i den här flocken är jag osäker på. Hundarna Kezzi och Lazze är så sammansvetsade, att jag kan tänka mig att det kan vara svårt att komma in som ny hund i deras gemenskap. Nåväl, nu är Eddie hemma hos sig igen och Kezzi och Lazze kan mysa ihop sig i soffan.
Ett tag hade jag planer på att starta någon form av hundverksamhet, men jag tror jag nöjer mig med att ha en daghund och sen tillfälligt kunna ta in någon annan vovve som behöver lite passning.
Något annat som jag funderat på är det här med "cancerbaksmällan". Tror jag har nämnt det tidigare. Hur man tar sig vidare efter sjukperioden. Hur ensam man är, eftersom samhället inte har byggt upp någon som helst form av stödverksamhet.
Hur tankarna belastar den redan uttröttande hjärnan, tankar om döden, återfall, ekonomi etc. För mig som blev uppsagd från arbetet i detta läge, har hjärnan gått på högvarv, ibland nästan dygnet runt.
Jag kan fortfarande vare sig förstå eller acceptera att jag blev uppsagd. Efter att ha arbetat som sjuksköterska i oändligt många år, blev mina kvaliteter obrukbara.
Jag grottar ner mig i tankar om fattigdom och bostadslöshet. Jag har fastnat i dessa tankar, ska jag villigt erkänna. Det är inte bara återfall och döden jag är livrädd för.
Nu kanske mina idéer om att hjälpa andra och även mig själv, i "cancerbaksmällan", kan börja ta form. Planer finns och jag har haft ett givande möte om detta idag.
Vi får se vad det landar i.
Men min besvikelse över arbetsgivaren finns kvar.
Jag fick inte ens ett "tack och hej, leverpastej!".
