Soffläge
Den här bloggen lever ett ytterst sporadiskt liv. Känns som om jag gör detsamma. Har varit och är förkyld sedan ett antal veckor och har helt enkelt inte haft vare sig ork eller lust att skriva. Tid har tillbringats i soffan, när inte hundpromenader har företagits. Så det har inte funnits mycket att skriva om.
Det finns det förstås inte nu heller, i och med att läget är i det närmaste oförändrat.
Inatt var jag uppe och sprang minst fyra gånger på grund av hostattacker. Drack hostmedicin och kokade honungsvatten. Det hjälpte inte mycket.
Jag var till doktorn för ett par veckor sedan, men eftersom han ansåg att det var ovanligt långdragna virus som drabbat mig, så fanns där inget att göra. Förutom slemlösande och hostmedicin. Som inte har hjälpt.
Jag vet att immunförsvaret sätts ner under lång tid efter en avancerad cancerbehandling, men så här lång tid efteråt?
Det är jobbigt att inte orka något. Jag borde verkligen ligga i för att hitta ett arbete, men orken har inte funnits där, även om jag ändå har skickat iväg rätt många ansökningar.
I min ungdom, när man skickade jobbansökningar, så fick man alltid svar. "Tack för visat intresse, tjänsten är tillsatt med annan sökande". Idag får man inte svar. Det verkar vara mer regel än undantag. Jag vet inte om yngre personer får svar, men en till åren kommen sjuksköterska får i alla fall inte många svar.
Hur den ekonomiska situationen kommer att bli för mig framöver känns väldigt oroande. Det liksom brinner i knutarna, har jag en känsla av.
Sen gör inte känslan av värdelöshet och social isolering, att det känns bättre. Alla dessa år som jag har jobbat med sjuka, i många fall svårt sjuka, har i dagsläget inget värde i samhället.
Det är förunderligt!
