Vasaloppet
Jag vet inte om det är något jag utstrålar, men strålmaskinen har ofta en förmåga att krångla när jag ligger under den.
Idag blev jag liggande i en evighet, med händerna ovanför huvudet, medan de grejade och fixade med maskinen.
"Du kommer att sakna det här.", sa en sköterska på skoj. Skulle inte tro det!
Idag fick jag också träffa en doktor. Hon såg så ung ut att jag nästan trodde att hon var praoelev.
Men hon var trevlig och verkade kunnig. Vi diskuterade framtiden. Hon tyckte att det var bra att jag såg fram emot att börja arbeta i april. Trots den fördömda ledvärken, som har blivit sämre av antihormonerna som jag tvingas äta.
Imorgon får jag mina sista strålbehandlingar, en på morgonen och en på eftermiddagen. Missade ju en behandling den dagen då maskinen gick helt i strejk.
Så imorgon går jag i mål i mitt alldeles egna Vasalopp. Ett lopp med extremt många uppförsbackar, men också en och annan utförslöpa.
Loppet tar mig in i en framtid som förhoppningsvis mest består av släta banor och diverse skojigheter bakom krönen.
Igår åkte äldste sonen sitt lopp, Öppet spår. Hans fästmö åker Halvvasan idag.
För att genomföra dylika lopp måste man vara begåvad med en stor portion envishet.
Det kan vara så att sonen ärvt sin envishet av sin moder.
Jag tror det, är faktiskt helt övertygad om det.
