The wild one
Jag har ju fått alla möjliga och omöjliga biverkningar under min behandlingstid. Varför jag då tänkte att jag skulle slippa den här nästan obligatoriska biverkningen kan jag inte förstå. Jag talar om den enorma tröttheten. Efter avslutad behandling kommer den som ett brev på posten. Alltså efter någon vecka. Som ett brev gör nu för tiden.
Kunde jag skulle jag sova dygnet runt. Oavbrutet. Jag känner knappt hunger eller törst. Sömnkänslorna har helt tagit över.
Fast jag sover inte dygnet runt, för jag får så ont i lederna när jag ligger. Bäst är att gå. Så om ni ser någon som ser ut att gå i sömnen, så är det förmodligen jag.
Jag stannar till på konstiga ställen och glor i min telefon. Det kan se knasigt ut, men det beror på att jag turfar när jag ändå tvingar mig ut.
När man bor ensam, är man mycket ensam. TV:n är ett sällskap, men nu har jag snart sett allt och i samma takt tröttnat på allt.
Kezzi har jag förstås, men han är inte mycket att prata med. Viss ordförståelse har han. Till exempel vet han mycket väl vad mat och godis är. Men jag kan inte gå runt och säga mat och godis hela tiden, för han förväntar sig att det händer något när jag säger dessa ord.
Han förstår också ordet sitt. Speciellt om jag stoppar handen i min vänstra jackficka eller närmar mig ett särskilt skåp i köket.
Igår var jag på kören. Vi ska inte bara sjunga på Dalhalla den här terminen, utan vi ska även sjunga för Kungen på hans födelsedag. En av låtarna som vi ska sjunga handlar om en som är en "wild one". Sångfröken Caroline af Ugglas var lite bekymrad för om man kan sjunga så för honom. Att han är en "wild one".
Så vi får se om vi vågar!
Caroline är i alla fall ganska "wild and crazy", jag har aldrig träffat någon som utstrålar sådan glädje och energi som hon gör. Att det får rum i den lilla spinkiga kroppen!
Så särskilt vild och galen är inte jag. Möjligen galen. Mest är jag en trött gumma som har tröttnat på livet som sjuk. Jag vill bli frisk och få ett hyfsat normalt liv igen. Se något annat än mina väggar på dagarna. Slippa räkna vartenda öre och känna varje månad att det här går inte riktigt ihop. Mitt lilla sparkonto, som jag hade tänkt använda när de hotfulla siffrorna i det oranga kuvertet blir till verklighet, får tyvärr stötta mig titt som tätt.
Det är verkligen inget lyxliv eller glidande på räkmackor, när man är sjukskriven.
Sådärja, nu har kärringen fått gnälla av sig igen. Får se om det känns lite bättre en stund nu!
